Scenen är dränkt i ljus och rök när inledande Spirit från nya skivan Meliora dundrar ut. Det är rätt mäktigt även fast ljudet är lite avigt och låten i sig inte är en särskilt spännande historia. De namnlösa vålnaderna hamrar taktfast på instrumenten när den tredje satanspåven, Papa Emeritus III, uppenbarar sig med mitra och vit ansiktsmålning. Det är ett storslaget spektakel men det känns ändå som bandet håller tillbaka. Ljudet börjar dock sätta sig när man glider över till From The Pinnacle To The Pit men det är först i Ritual från första, och bästa, plattan Opus Eponymous som man känner av den där styrkan som finns i många av Ghosts alster. Det där soundet som vandrar en hårfin linje mellan pop och ockult rock utan att för den skull tappa fokus och som visar på att Ghost är mer än bara en festlig maskeradfest.

Bitar såsom den rätt överskattade grammyvinnaren Cirice och vackra helveteshymnen He Is håller fortet efteråt och att få höra hur publiken vrålar ur sig ”HELL SATAN!” i kioskvältaren Year Zero är självfallet underhållande. Trots det så hade jag mycket hellre avnjutit Satan Prayer och Elizabeth eller utmärkta covers såsom If You Have Ghost och Here Comes The Sun än många andra låtar ikväll. Setlisten är helt enkelt lite tråkig. Sedan är Papas mellansnack något otroligt krystat och långdraget. Exempelvis så pratar han på tok för länge om orgasmer (!) innan avslutande allsångsfesten Monstrance Clock. Tid man kunnat lagt på en extra låt eller två istället för juvenilt tjafs. Synd.

Tack vare en storslagen scenshow och en säker leverans så hamnar Ghost ändå på pluskontot ikväll. Men bättre kan de utan tvekan. Det ska Hin Håle veta.