Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Förebygga bättre än att avskräcka

Natomedlemskap. Det viktigaste är att minska den växande spänningen mellan stormakterna och öka kontaktytorna, skriver Olof Kleberg. På bild: Natoövning i Polen i juni. Arkivfoto: Alik Keplicz/AP/TT

Annons

Sverige har drivit en isolationistisk utrikespolitik, nu är den tiden förbi. Så lyder budskapet från en grupp tidigare ambassadörer, förstärkta av några högre militärer (SvD 10 juni).

Det är Nato-anslutning det gäller. Artikeln kan säkert göra intryck på många läsare med tanke på skribenternas erfarenhetsbakgrund. Desto större anledning att granska deras argument. Närmare bestämt på två väsentliga punkter.

Den första gäller den svenska ”isolationismen”. De 25 författarna menar att tanken att Sverige kan stå utanför krig är ”helt förlegad”. Världen är förändrad – alla konflikter i vår närhet kommer att dra in även oss, menar de. Därför är det bäst att gå med i försvarsorganisationen Nato – så att alla vet var vi hör hemma.

Annons

Men tanken att en stat i första hand ska värna om sitt eget lands och sin egen befolknings trygghet är alltjämt central. Svensk försvarspolitik utgår från den. Sveriges solidaritetsförklaringar, både EU:s och den som Sverige ensidigt har fastställt, ger inga absoluta löften om att vi ska gå i krig för andra.

Annons

Punkt två gäller debattörernas utgångspunkt: Ryssland hotar, vi måste avskräcka. Det är en syn som försvarsminister Peter Hultqvist delar.

Språkbruket och synsättet är militärt. Och att ett antal erfarna diplomater ansluter sig är märkligt. Har dessa personer på sina befattningar i London, Moskva, Wien, Bryssel och annorstädes ägnat sig åt att bedriva svensk isolationism och avskräckning? Sannolikt inte. Som professionella diplomater har de förhoppningsvis följt svenska regeringars linje att förebygga konflikter och verka för avspänning. Ingenting om detta helt avgörande fredliga arbete nämns i artikeln. Författarna går pang på en strategi för en kris- och krigssituation.

En mer civil diskussion om svensk säkerhetspolitik behövs. Alltsedan det epokgörande Helsingforsmötet 1975 och sedan med etableringen av OSSE, det europeiska samarbetsorganet, har man politiskt talat om ett brett säkerhetsbegrepp. Öppenhet, dialog, kontakter, samverkansprojekt – sådant befrämjar en mer stabil säkerhet. Den militära komponenten är bara en del.

Dialog med Ryssland är svår just nu. Överträdelser som annekteringen av Krim och det förtäckta kriget mot Ukraina ska självfallet mötas av motåtgärder. Men alla broar ska därför inte brännas.

Annons

Skriften ”Sverige, Nato och säkerheten” (Celanders) argumenterar för ett brett säkerhetstänkande. Flera ledande diplomater kritiserar där en Nato-anslutning.

Annons

Trots kritiken mot Rysslands övergrepp gäller det att sakligt tolka Rysslands motiv, menar de. Annars kommer man inte närmare lösningar. Det viktigaste är att minska den växande spänningen mellan stormakterna och öka kontaktytorna.

Men om Sverige och Finland går med i Nato förstärks i stället bipolariteten – och Ryssland kommer att öka sina militära övningar i Östersjöregionen. Det leder faktiskt inte till den trygghet som Natoförespråkarna hoppas på.

Olof Kleberg Frilansskribent

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy