Annons

Annons

Annons

Annons

Recension: Millencolin när de är som bäst

"Ett timlångt kärleksbrev till alla fans" Så beskriver NA:s recensent spelningen på Slottet Live på lördagskvällen.

Annons

Att benämna Millencolin som endast ett band från Örebro är i mångt och mycket en snål beskrivning. För i sina bästa stunder är de ju klart mer än så. Och just en sådan stund är det ikväll.

För det första är setet för kvällen ett enda timlångt kärleksbrev till alla fans. Favoriter som Black Eye, Cash Or Clash, True Brew, Fox, E20 Norr och Ray avverkas i en rasande fart och energin är lika svettframkallande hög både på som framför scenen. Mångfalden av kvällens alster är dessutom lysande skolboksexempel på exakt hur taktfast och snärtig skatepunk ska levereras. Att bandet även haft den goda smaken att plocka fram gamla pärlor som Lozin' Must, Botanic Mistress och The Ballad gör inte precis saken sämre. Just den sistnämnda vackra sorgesången har en sådan perfekt uppbyggnad, från sångaren Nikola Sarcevic ensam på scen med en akustisk gitarr till ett fulltaligt band som smäller till med full kraft i sista versen, att undertecknades mage fylls med både fjärilar och annat otyg. Kort och gott ljuvligt.

Annons

Annons

Kvällens väldigt irriterande akilleshäl är dock det stundtals ojämna ljudet. Gitarrerna är ibland så ofantligt skräniga att allt annat ljud sållas bort och basen hoppar stundtals friskt mellan både högt och lågt. Det är lite som att ha en pluttig sten i skon under en ljuvlig sommarpromenad. Den är liten, går att bortse ifrån och den tar inte nödvändigtvis fokus från det underbara som du har rakt framför dig. Men den skaver likt förbannat ändå.

Men trots det så bjuder den här kvällen på ett Millencolin när de är som allra bäst. Det är fullt ställ, onödig utfyllnad är på betryggande avstånd, glädjen är total och låtarna sitter som en smäck. Och det är då de visar att de inte bara är ett band från Örebro. De är något att vara stolt över, le som ett fån åt, dansa sig lealös till och känna gemenskap kring. Så det så.

Efter att högoktaniga avslutaren No Cigar klingat ut så tänker jag att det nog står några adliga gastar från en svunnen tid i slottets fönster just nu, ögnar med kalla blickar ned mot scenen och surar över att termen ”kungligheter” inte tillhör dem ikväll. Vi låter dem sura. För de har ju helt rätt.

Annons

Annons

Annons

Annons

Till toppen av sidan