Annons

Annons

Annons

Annons

Örebro

Krönika: Nedläggningen av Metallsvenskan skapar ett stort hål

NA:s Jonathan Björklund om nedläggningen av Metallsvenskan.

Annons

Läs också: Metallsvenskan läggs ner – "allt har sin tid"

”Metallsvenskan is fucking dead”. Likt hardcorepionjärerna Refused så basunerar Metallsvenskan ut med tunga fraser att nu är vägs ände nådd. Nu är det över. Det blir inga ylande gitarrer och tunga trummor i kombination med svettigt sportutövande 2017. Och även fast jag känner stor sorg över det faktumet så kan jag inget annat än att lyfta på hatten och tacka för åtta fantastiska år. Åtta trogna år i hårdrockens tjänst.

Annons

Annons

Metallsvenskan var något man alltid såg fram emot år ut och år in. Dagarna då man kunde släppa allt vad vardag var och bara hänge sig åt musiken man älskade. Mitt i Örebro. I maskopi med tusentals andra fans dessutom. Vi knöt våra nävar och avgrundsvrålade till Torture Division 2011, vi slöt våra ögon och bad till Satan med Ghost 2016, vi skrålade för fulla muggar när Europe var på besök 2012 och vi kunde inte sluta le när Lemmy och hans Motörhead tryckte till våra trumhinnor 2015.

Och det är utan tvekan det som jag kommer sakna allra mest med Metallsvenskan. Gemenskapen. Det må låta klyschigt men det är en speciell känsla som infinner sig i kroppen när man vet att alla som är på plats är där för sin otroliga kärlek till musiken och kulturen. Det blir nästan som en liten familjesemester. Bara lite mer ondskefull.

Men bara för att festivalen är död så betyder det inte att musiken dör. För Örebro har på senare år formligen exploderat vad gäller fenomenala spelningar, i alla olika genrer, och eldsjälarna där ute i vår stad som bokar och styr upp blir bara fler och fler. Och de förtjänar vagnlaster med kramar och tummar upp för sitt engagemang och sin entusiasm.

Men trots att framtiden ser ljus ut så gör det ändå lite ont när jag tänker på att det inte blir någon Metallsvenskan nästa år. Det skapar ju trots allt ett stort hål i den lokala musiksjälen. Ett stort hål för egen del också. Med tiden tror jag dock att det nog dyker upp något nytt och spännande för att fylla igen det där tomrummet. Men det är i framtiden det. Just nu är det läge att höja näven, sträcka ut pekfingret samt lillfingret och tacka alla fina människor som varit med och gjort Metallsvenskan till en fantastisk festival åtta år i rad. Tack för den här tiden. Och Hail Satan självfallet.

Annons

Annons

Till toppen av sidan