Annons

Annons

Annons

Annons

Vi betalar notan för den nya asylpolitiken i människoliv

Ledarkrönika: Tre ensamkommande barn har tagit sina liv

Asylsökande pojke ser ut genom ett fönster på ett flyktingboende i Pajala. Avståndet mellan Sverige och Syrien har aldrig varit långt, skriver Evelyn Scheiber.

Bild: Fredrik Sandberg/TT

Annons

SVT gör ett nedslag i Pajala. I teveinslaget får vi följa några män, påpälsade i tjocka täckjackor och "rånarluvor", i skydd mot kylan. Luften fylls av rök när de andas. ”Det är 37 minusgrader” säger en äldre man på bruten engelska och varselväst. De andra, yngre männen, ser chockade på varandra. De är flyktingar från Syrien och Afghanistan och har bussats genom Sverige upp till den lilla gruvorten i Norrbotten. Här börjar de sitt nya liv i trygghet.

Inget ont om Pajala, men kontrasten är nästan brutal. Människor som berättar om hur det är att fly för sina liv och lämna sina barn och fruar bakom sig i ett brinnande helvete i tron på att det är det enda sättet att rädda dem – nu lär de sig att skyffla snö i Pajala. Avståndet mellan Syrien och Sverige har aldrig varit så långt.

Annons

”Nu förbereder vi oss för alla avslag” sade en kvinna som jag talade med i veckan. Hon arbetar med asylärenden inom socialtjänsten – och kommenterade nyheten om att tre ensamkommande flyktingbarn under kort tid tagit sina liv efter att de fått avslag på sina asylsökningar. ”Vi vet att det kommer att bli tufft framöver, att hantera och fånga upp alla som får avslag. Vi räknar med att vi kommer att få se mer självskadebeteende och fler självmord bland den här gruppen”, berättade kvinnan, som bad om att få vara anonym.

Annons

Det är naturligtvis djupt oroande att se hur anmälningarna om psykisk ohälsa från olika asylboenden ökar, men samtidigt inte svårt att förstå. Förra året sökte sig rekordmånga flyktingar till Sverige – många ensamkommande barn. Av de drygt 160 000 människorna som kom beräknas ungefär hälften få avslag på grund av otillräckliga asylskäl. Men på grund av de långa handläggningstiderna för myndigheterna kommer många att först spenderat år i limbo, fyllt med oro och ovisshet, innan de får beskedet om de ska få stanna – och om de ska få återförenas med sina familjer. Säg den som inte skulle plågas av mardrömmar, under liknande förhållanden.

Att människor får avslag på sina asylansökningar går naturligtvis inte att göra något åt. Så länge vi har en reglerad asylpolitik kommer en del att få ett negativt besked. Men vi kan göra mer för att motverka att desperata människor begår desperata handlingar. Och då handlar det inte bara om att utforma system för svenska myndigheter att fånga upp dem som faller genom sprickorna – även de som inte har rätt att stanna kvar i Sverige. Det är också en fråga om vilken asylpolitik vi driver, och vilka konsekvenser som vi accepterar som nödvändiga. Och här är det lätt att hänga med huvudet av skam.

Annons

Frida Johansson Metso, psykolog på Röda korset, berättar i NA:s opinionspodd att hon märker av konsekvenserna av den nya, skärpta flyktingpolitiken i sitt dagliga arbete. ”Framför allt handlar det om människors rätt till familjeåterförening”, säger hon. Den förlamande rädslan för anhöriga, som fortfarande befinner sig i livsfara, tillsammans med nya temporära uppehållstillstånd, skapar både en otrygghet och en utvisningsskräck som gör det oerhört svårt att påbörja en behandling, berättar Frida Johansson Metso. Återigen: Människor förvisas till någon form av limbo – utlämnad i händerna på svenska myndighetskostymer.

Annons

Vi har under några månader gått från en generös flyktingpolitik till EU:s lägstanivå. Och här har vi dem, konsekvenserna. Barn tar sina liv. Andra flyr till ett laglöst liv på gatan. Och de som inser att deras anhöriga inte kommer att kunna räddas undan kriget till trygghet och säkerhet i Sverige – ja, de tvingas återvända. Vi har fått vår andningspaus, och nu kommer notan.


Evelyn Schreiber

019-15 50 29
evelyn.schreiber@mittmedia.se

Annons

Annons

Till toppen av sidan