Örebro En vacker vårdag. Solen sken, Vivallabor med matkassar i hand och stojande skolelever som nyss slutat för dagen, var på väg hem. Men på vägen möttes av tungt beväpnade poliser, de såg prickskyttar på taken, drönare i skyn och polisbussar och avspärrningar hindrade framkomligheten på gång och cykelbanor. Ingen förklaring gavs, utan de föstes iväg med: Gå, gå, gå. Vissa togs åt sidan och visiterades. Utan förklaring. Bara: Gå, gå, gå.

Hjärtat hann dunka på många, vad hade hänt? Hade någon blivit skadad? Hur är det med min familj? Men inget svar gavs bara, gå, ni får inte vara här nu.

Senare kunde man läsa och höra i media att åklagaren, ville visa platsen där dubbelmorden i somras ägde rum. Rätten skulle få sig en bild av platsen. Rätten, polisen och media såg uppenbarligen Vivalla enbart som en kuliss, en ram, till ett makabert skådespel. De insåg inte att Vivalla är mer än en kuliss, det är en plats som är befolkat av människor, människor som i sin vardag nu hamnade mitt uppe i något som lätt kunde tolkas som att det åter hade inträffat något grymt. För ingen verkade ha tänkt på att Vivallaborna kunde behövt informeras om detta, ingen verkade ha reflekterat över att denna ”rundvallning”, detta ”att visa hur nära faktiskt allting var” faktiskt kunde påverka människor, väcka oro hos de som bor och rör sig i Vivalla. Människor som nu, en solig vårdag, möttes av tungt beväpnad, maskerad polis. Utan att få ett ord till förklaring mer än: Gå, gå, gå.

”Vivallabo”

Örebro