Energipolitiken är fylld av paradoxer. Å ena sidan ska vi spara på el. Å andra sidan ska vi elektrifiera alltmer av samhällsfunktionerna för att minska koldioxidutsläppen. Samtidigt har vi en politisk energiöverenskommelse att avveckla en nästan koldioxidfri elproduktion och ersätta med en väderberoende.

Svante Axelsson är samordnare för ett fossilfritt välfärdssamhälle. Han blundar för verkligheten och framstår i media som en snäll sagofarbror. Men den samhällsförändring han är satt att jobba för är långt ifrån så smärtfri som han får det att låta.

Det pratas mycket om ökande klyftor i dag. Det är svårt att förstå att partierna till vänster är de mest angelägna att ställa om energiförsörjningen. Det är de sämst ställda som får det tuffast att bära bördorna i form av allehanda klimatskatter. Landsbygden straffas också hårdast. Samhällets elit tål givetvis ökade kostnader lättare. Det är inga låginkomsttagare som köper kraftigt subventionerade elbilar och solpaneler. Men de får vara med och betala den utlovade skatteomläggningen på femton miljarder.

Vi går i Tysklands fotspår och kommer oundvikligen att ansluta till dem på elprislistans topp. Och precis som dem få familjer, som får sin el avstängd då de inte kan betala elräkningen. Vi klagar redan över ökade nätavgifter. Bara en liten försmak av vad som väntar.

I den här visionen ska vi gå före och världen ska med beundran följa i våra spår. Nya satsningar som kräver mycket el. Då avvecklar vi fungerande reaktorer i förtid!

Ett med skattepengar finansierat, utopiskt miljardprojekt, som får metallurger att häpna är fossilfri ståltillverkning. Kol och koks i masugnsprocessen ska ersättas av vätgas. Men då måste vi tillverka vätgasen. Det är en extremt energikrävande process. Det skulle behövas el motsvarande två kärnkraftreaktorer bara för detta.

Fossilfria transporter skulle behöva cirka tre reaktorer. Batterifabriken Northvolt är också energikrävande. Säg en halv reaktor. Summerar vi behovet behöver vi storleksordningen sex nya reaktorer.

För att komma i nivå med Tyskland behöver vi bygga tjugotusen ytterligare vindkraftverk. Stänger vi då alla kvarvarande reaktorer måste vi bygga reglerkraft med i stort sett samma effekt. Minst illa är då gaskraftverk. Naturligtvis dyrbart, men det innebär också att koldioxidutsläppen nästan fyrdubblas. Ändå fattas el till de nya projekten för ståltillverkning och fossilfri vägtrafik.

I trettio år har man naivt stirrat sig blind på hur mycket energi vind- och solkraftanläggningar teoretiskt kan ge. Blint därför att man inte förstått, att det viktiga är effektbalansen. Alltså den samlade effekten i vår elproduktion, som säkert finns när vi behöver mest el. Kanske är ett uppvaknande på väg.

Nu har Svenska Kraftnät de senaste åren i sina rapporter till regeringen om elsäkerheten inför vintern pekat på att stängda reaktorer och en allt större andel väderberoende icke styrbar elproduktion innebär en ökad risk för att samhället drabbas av elbrist och störningar.

Solkraft ger per definition noll effekt på natten och även många dagar vintertid. Vindkraften ger nära noll någon gång varje månad. Det är kanske därför vi just nu får budskapet från MSB (Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap) att vi bör fundera på hur vi skulle klara oss i ett utsatt läge där vi inte har el.

Sivert Göthlin, som varit driftansvarig på Svenska Kraft, säger i debattartikel, att det vettiga att göra nu är att staten ser till att vattenfall inte stänger Ringhals 1 och 2 som planerat. Dessutom ordnar så att privatägda Oskarshamnsreaktorer, som stängts nyrenoverade, startas igen. Leveranssäkerheten i vårt elsystem är nu den lägsta på femtio år. Därför beroende av omvärldens vilja att hjälpa oss.

Detta är faktabaserade uppgifter. Utgå från att vi ska kunna försörja oss själva och alltid ha el av hög kvalitet för ett fungerande högutvecklat, digitaliserat samhälle.

En energipolitik baserad på ideologi istället för tekniska förutsättningar kommer att stå oss dyrt. Vilken statsminister, oavsett partifärg, kommer då att stå där och erkänna att vi varit naiva. Det moderna sättet att säga att vi inte förstått att göra det rätta.

Evert Andersson

Mats Kälvemark

fria debattörer