Jag ska här gå igenom några av missförstånden som dyker upp i EU-debatten.

”En europeisk superstat” är ett begrepp som då och då dyker upp, som ett hot. Visserligen kan EU beskrivas som en ekonomisk stormakt. Svenska småföretag som riskerar att drabbas av strafftullar från den nyckfulle Trump kan till exempel räkna med att EU använder hela sin tyngd för att få fram vettiga villkor. Som konsument kan du räkna med att EU granskar och bötfäller giganter som Microsoft eller Apple om de missbrukar sin dominerande ställning. Men EU:s gemsamma budget motsvarar en procent av BNP. Det finns ingen superstat med en så liten budget. Inte ens om EU skulle fördubbla eller tredubbla sin budget så kan vi tala om en superstat.

Federation har blivit ett ord som används på ett märkligt sätt i den svenska debatten. Det är underförstått att ett federalt EU bestämmer nästan allt. Men ordet betyder något annat. I en federal stat begränsas centralmaktens möjligheter.

I Tyskland har till exempel delstaterna makt att lagstifta, något regioner och landsting inte kan göra i det hårt centralstyrda Sverige.

EU kan redan beskrivas som en federation. Det finns ett antal frågor där EU fattar gemensamma beslut. Men EU:s svårigheter att hantera diktaturkramande ledare i Ungern och Polen visar att EU:s makt är begränsad. Det är medlemsländerna som äger EU:s fördrag. Om mer lagstiftningsmakt ska läggas på EU-nivå så krävs att alla medlemsländer kommer överens. Den överenskommelsen ska sedan godkännas av parlamenten i alla dessa medlemsländer.

”EU ska inte lägga sig i detaljer” är ett populärt uttryck bland vissa politiker. Se upp med det! För samma politiker kommer alldeles säkert att säga att EU ska syssla med sådant som stärker företagens konkurrenskraft, till exempel den inre marknaden. Den inre marknaden innebär att en chokladbit som tillverkas i Sverige även ska få säljas i exempelvis chokladlandet Belgien. Då måste det finnas regler som definierar vad en chokladbit är för något. Minst 30 procent kakao i ljus choklad, minst 43 procent kakao i mörk choklad och max fem procent annat fett än kakaofett. Det finns detaljerade EU-regler om allt från lastbilar till slipmaskiner och chokladbitar. Den politiker som säger att EU inte ska syssla med detaljer säger också nej till den inre marknaden.

Sociala frågor har blivit en politisk stridsfråga. Vi kan ha olika uppfattning om EU ska syssla med sådant. Men det är ingenting nytt. Det första direktivet som reglerade vilket lands sociala skyddsnät som ska gälla antogs 1971. Rumänska och bulgariska medborgare som tigger på våra gator är ett resultat av en förskräckande diskriminering som EU borde ta itu med. När vi reser till andra EU-länder tar vi med oss det europeiska sjukvårdskortet. Med en gemensam marknad för varor, tjänster, arbetskraft och kapital är det näst intill oundvikligt att även sociala frågor hamnar på EU:s bord. Men visst är det en balansgång. Hur långt ska EU gå när det gäller att sätta att golv för den sociala tryggheten? Det är en debatt som bör föras.