Utanförskap är inget nytt begrepp, det har funnits i alla tider och utsatthet i olika former är lika frekvent i Örebro som i alla andra samhällen.

I Örebro lever och bor cirka 150 000 invånare. Vi kan räkna att ungefär en promille av dem lever i akut hemlöshet. Det betyder att cirka 150 personer inte har en fast adress utan får hitta tillfälliga inkvarteringar kväll efter kväll. Ibland ställer vänner upp, ibland finns plats på härbärge eller i vissa fall, en varm toalett eller en portuppgång.

En del av dessa människor lever samtidigt i ett missbruk, andra inte, orsakerna till hemlöshet varierar. Det vi kan konstatera är att hemlösheten inte minskar i Örebro, trots goda intentioner. Inte heller missbruket minskar, snarare tvärtom. Antalet ökar och i allt yngre åldrar. Fler droger än alkohol missbrukas och självmedicinering är vanligt.

Kommunen har en skyldighet mot dessa invånare likväl som man har skyldigheter mot barnfamiljer, ensamstående, pensionärer och medelsvensson. De alternativ som kommunen erbjuder räcker inte till och alla är rörande överens att andra goda krafter måste hjälpa till.

Örebro Stadsmission har under de dryga tre år som organisationen funnits i Örebro och har lyckats skapa mötesplatser och trygghet för människor i utsatta livssituationer.

En av verksamheterna ”Porten” har ökat sitt deltagarantal med 300 procent och är i dag den enda öppna verksamheten där människor i ett aktivt missbruk kan komma, vara, få hjälp, både med de akuta behoven (mat, hygien, tvätt, stöd, rådgivning, myndighetskontakter och så vidare).

Alternativet för deltagarna, om inte ”Porten” skulle finnas, är allmänna platser som affärer, parker, kaféer. Det är inte svårt att tänka sig vad det skulle få för konsekvenser på alla plan. Framför allt skulle deltagarna mista en av få trygga och varma platser. Kommunens egen utredning kring målgruppen visar att både närpolisen och socialarbetare inser att det finns risker för större oro och otrygghet i city om inte civilsamhället bidrar med insatser.

Som kommuninvånare är det självklart att förespråka att kommunen tar ett ansvar genom att tillsätta tillräckligt med ekonomiska resurser för att arbetet ska kunna fortgå. Vi kan vända på frågan och fundera över vad en organisation som Stadsmissionen skulle kunna göra om de fick mer möjligheter. Skulle situationen för de som lever i utsatthet i vår stad kunna förändras positivt?

Örebro Stadsmission lever (och överlever) på kommunens och Örebroarnas, (invånarnas, företagens) engagemang. Vi behöver alla, med kommunen i spetsen, visa vårt engagemang i handling. Ett icke-engagemang drabbar i första hand de som har det sämst, men det får konsekvenser även för hela vår stad. Min vädjan till Örebro kommun är att ställa upp och ge ett ekonomiskt bidrag för att säkra Örebro Stadsmission och göra det nu! Behovet är akut.

Sören Carlsvärd

kommuninvånare i Örebro