Demokratier har fattat beslut under stor vånda, medan andra sett potentialen i det akuta hälsoläget för att begränsa det demokratiska utrymmet och förskansa sig mer makt.

På vår egen bakgård har Ungern satt demokratin ur spel på obegränsad tid. Inte heller Kinas regim slösar bort en kris. Nyligen antogs en lag som syftar till att ge Kina rätten att kväva protester och tysta oliktänkande i Hongkong.

1997 överlämnades Hongkong från Storbritannien till Kina. Under principen “ett land, två system”, skulle Hongkong förbli en plats med yttrandefrihet och en fri marknad till 2047. Då trodde nog många betraktare att historien låg på Hongkongs sida. Kina hade redan sedan länge påbörjat sin makalösa resa från kulturrevolutionens svältkatastrof till att bli världens industriella nav.

Det fanns hopp, i takt med att Kina öppnade upp sig för omvärlden.

Men den brutala massakern på protesterande studenter på Himmelska fridens torg den 4 juni 1989 borde ha fått oss att förstå bättre. Sedan Xi Jinping tog makten 2013 har utrymmet för oliktänkande strypts ytterligare – inte bara inne i landet, utan även utanför. Fängslandet av den svenske förläggaren Gui Minhai skedde medan han befann sig i Thailand. Hans verksamhet bedrevs i Hongkong. Ändå sitter han nu dömd till tio års fängelse i Kina i en process höljd i dunkel.

Samma öde befarade de miljontals Hongkongbor som ihärdigt demonstrerade fram till coronavirusets utbrott. Protesterna riktades initialt mot den så kallade utlämningslagen. Lagen skulle gjort det möjligt att utlämna Hongkongbor till Fastlandskina, som saknar ett oberoende domstolsväsende.

Det är sådana protester den kinesiska staten nu söker trycka tillbaka med denna nya säkerhetslag. Föga förvånande bröt protester ut ånyo i Hongkong till följd av lagen. Även Hongkongbörsen reagerade kraftigt nedåt, vilket visar att marknaden också räds utvecklingen. Samtidigt ser vi hur Kina skärper tonen mot det demokratiska Taiwan och trots pandemin blockerar landet från att delta i Världshälsoorganisationen, WHO.

EU:s Kinapolitik har annars de senaste månaderna kantats av skandaler i Bryssel, där det framkommit att EU:s utrikestjänst ska ha böjt sig för kinesiska påtryckningar och tagit bort kritiska skrivningar om landet i officiella dokument.

Men det övergripande innehållet i politiken kan inte utrikestjänsten läggas till last för. EU:s utrikespolitik kräver enhällighet. Detta institutionella tillkortakommande innebär att EU:s formella utrikespolitiska positioner bara är så starka som det minst ambitiösa medlemslandet. Och där har vi som bekant Ungern och Polen – länder vars ledare själva bryter mot samma demokratiska principer. Med vilken trovärdighet fördömer vi utvecklingen i Hongkong när Ungern och Polen tillåts fortsätta minska det demokratiska utrymmet?

Karin Karlsbro

Ledamot av Europaparlamentet (L)