Krönikan får i stället handla om nästa års klimatarbete. Ännu en gång finns chansen för EU och världen att skärpa målen och därmed ha möjlighet att klara Parisavtalets mål.

Klimatåret år 2021 innehåller både slutfasen i beslutsprocessen för EU:s klimatlag, framtagandet av ett klimatpaket för många sektorer och slutligen klimattoppmötet i Glasgow i slutet av året. Alla dessa händelser har enorm påverkan på klimatet. Det finns därför hopp.

Samtidigt presenteras nya rapporter om att vi just nu är på väg över tre graders temperaturhöjning. En kvarts miljard människor kan drivas på flykt på grund av klimatet fram till år 2050, enligt FN. Torka, översvämningar, bränder, extrema väderfenomen blir allt vanligare.

Är det något året som gick borde ha lärt oss, så är det att förbereda oss så att vi slipper akuta kriser. Klimatkriser pågår redan, men vi kan agera för att stoppa den fullskaliga katastrof världen skulle tvingas uppleva om den globala upphettningen inte stoppas.

Det finns ljusglimtar. Sveriges regering driver på för höga ambitioner. Polen som drar emot har trots allt beslutat slog för att sätta ett slutmål för sin kolkraft som de är till 80 procent beroende av.

Polen tillverkar mer el från kol än alla andra EU-länder tillsammans. Trots detta har nu Polens regering och fackföreningsrörelsen beslutat att lägga ner alla landets stenkolsgruvor senast år 2049. Visserligen bara ett år innan hela EU ska vara klimatneutralt, men ändå

Detta är ett historiskt beslut och under tiden får de snart revidera och skärpa, men det blir förmodligen lättare när väl avvecklingsplanen nu finns på bordet.

En annan stor ljusglimt inför nästa år är självklart den nya presidenten i USA. Från avveckling av Parisavtalet, till en önskan att ta ledarskapet och fördjupa arbetet. Det kunde inte ha landat bättre ”over there”. Samtidigt är det såklart en rad frågetecken som återstår inför klimattoppmötet i Glasgow. Hur ambitiösa kommer USA att vara i sin industriella omvandling? I handelspolitiken? I den egna konsumtionen?

USA har, precis som EU, ett enormt ansvar inte bara idag utan för sitt historiska fotavtryck och deras agerande kommer att värderas av många länder i världen och vägleda hur ambitiösa de själva vill vara.

Samtidigt som där finns ljusglimtar har jag många gånger förvånats över hur trögt det går att flytta positionerna så att de ligger i linje med vad forskare samstämmigt förespråkar. Såväl EU-kommissionen som rådet (det vill säga EU:s medlemsländer) säger numera glatt att EU:s nya 2030-mål är 55 procent (det är ett nettomål de förespråkar – i praktiken lägre än 55 procent). Detta är inte beslutat tillsammans med Europaparlamentet, i själva verket vill vi ha 60 procent. I alla möjliga sammanhang uttalar sig de övriga institutionerna som om det vore klart.

Djupt oförskämt mot beslutsprocessen och folkets representanter och dessutom för låg ambition för klimatet. Jag blir irriterad när jag tänker på det, men kanske den irritationen är bra eftersom den ger mig energi inför de kommande förhandlingarna om klimatlagen där jag företräder Europaparlamentet. Lite ilska kan hjälpa till att få fart på nödvändiga diskussioner.

Med hälsningar om ett bättre år 2021!

Jytte Guteland

Ledamot i Europaparlamentet (S)