I radions P1 sändes häromdagen ett program med anledning av att Mark- och miljödomstolen nu givit Naturvårdsverket och Länsstyrelsen tillåtelse att riva den kulturhistoriskt värdefulla dammen i Jerle stad. Rivningsmotståndarna fick komma till tals, men man använde de argument som man använt tidigare, och som vi vet inte biter på våra rivningshungriga myndigheter.

Än en gång var det den gamla kvarnen och minnena från järnframställningens dagar som utgjorde argumenten – minnen som i det här fallet är tämligen obetydliga i jämförelse med de många storslagna minnen som man finner runtom i Bergslagen. Om man jämför kvarnen med beståndet av gamla kvarnar i dessa trakter är även den bevarandevärd men heller inte så mycket mer. Än mer obegripligt är det att man benämner platsen ”Jerle kvarn”. Kvarnen är bara en del i den historiskt sällsamma helhet som Jerle stad utgör.

Att dammen ingår i något så unikt för vårt land som Jerle stad, nämndes endast i förbigående. Och att detta skulle bli platsen för den storstilade utskeppningshamnen för Bergslagen järn, nämndes inte alls. Varken minnena av järnframställningen eller kvarnen är unika för vårt land. Men det är Jerle stad!

Anledningen till staden var utskeppningshamnen med sin belägenhet nära järnet. Transporttekniskt skulle en hamn så här långt inne i landet eliminera omlastningar och ge Bergslagens järn direkt tillgång till världshavet och den internationella marknaden – och därmed ett enormt lyft för landets ekonomi. Det är hela detta storvulna projekt – en residensstad i ett nyupprättat län med egen landshövding, kungsgård och domkyrka – som gör Jerle till ett av vårt kulturarvs mest historiemättade platser.

Jerle stad anlades 1642, och eftersom stadsprivilegierna undgick 1950-talets kommunreform är Jerle stad något så unikt som vårt lands enda, och dessutom i högsta grad levande, stad. I dag talar man inte endast om fysiska utan även om immateriella kulturminnen. Jerle har en sällsam historisk bakgrund. Man håller sina traditioner vid liv, bland annat i form av såväl stadsfullmäktige som borgmästare. Och man drar sig inte heller för att lägga sig i storpolitiken – som när man på 1980-talet genom det så kallade Jerlemanifestet spelade en internationellt uppmärksammad roll i kärnvapenfrågan. Det kan alltså inte råda någon tvekan om att Jerle stad är ett i högsta grad såväl fysiskt som immateriellt kulturminne.

Varje ingrepp i vårt lands kulturhistoriska arv, och särskilt när det gäller en plats av denna betydenhet, kan inte avfärdas så lättvindigt som nu har skett.

Carl Anders Lindstén

Örebro