Den här våren har inte varit lik någon annan. Kall och våt. Det har förvisso varit kalla och blöta vårar även tidigare, men den här har varit lite marigare än vanligt. Som final så avslutades maj månad med ett riktigt ”höstoväder”, med regnmängder, upp mot 80-100 mm i vissa delar av länet. Ovanligt minst sagt, men kanske extremer vi kan vänta oss mer av.

Vi bönder sägs klaga på vädret, oavsett hur det är. Sanning eller skröna? Det finns få verksamheter som innebär en sådan utsatthet för vädrets makter som jordbruket. Regn eller sol vid ”rätt” eller ”fel” tillfälle kan göra skillnaden mellan vinst och förlust. Översvämmade åkrar kan faktiskt innebära katastrof.

Åkerlandskapet har skapats genom århundraden av behovsanpassad skötsel. Diken har grävts och bördigheten har förbättrats. Just dikningar är ett komplicerat kapitel. Diken och kulvertar ligger i system för att vattnet ska kunna rinna undan eller hållas på en lagom nivå, vid något så när normalt väder. Detta har fungerat väl under långa tider. Men det som stör systemen är allt tillkommande dagvatten som förs ut i dikessystemen från bebyggelse, vägar, parkeringar etcetera. Vattnet som ska fram är en mycket större volym och kommer mycket fortare. Frågan kan ställas, om det är lantbrukarna som ensamma ska ta konsekvenserna av tätorternas dagvatten? När Hallsbergs kommun säger att man måste fördröja vattnet från Hallsberg så att det inte dränker Kumla, då tänker man rätt. Men alla måste tänka så, att vi inte kan dränka de som ligger nedströms. Och inte bara tätorter utan också de stora arealer åkermark där bönder nu får ta smällen. Det måste bli ett tydligt ansvar för hela samhället att ta kostnaderna som stora vattenmängder medför.

I skrivande stund kan vi se Kvismarekanal vara helt breddfull, och faktiskt svämmar det över på vissa partier. Dessvärre är det fullt i kanalsystemet ända upp till Vibysjön. Konsekvenser? För en del lantbrukare är det dränkta grödor med stor ekonomisk förlust som resultat. För andra är betesmarkerna översvämmade så att djuren inte har något att äta och ingenstans att ligga torrt. Här blir det trassligt. Lagen säger att djuren ska vara ute. Djurskyddslagen säger också att djuren måste skötas väl, ha tillgång till bete och torr liggplats.

Hur gör man då när naturkrafterna är extrema? Vilken lag ska vi tillfälligt bryta mot när extra insatser tar tid och resurser? I knepiga lägen som dessa kan vi tyvärr se en trend av anonyma, och i de allra flesta fall, obefogade anmälningar mot oss djurbönder. I all välmening för djuren, men i skuggan av okunskap och kanske ovilja att prata direkt med oss, vänder man sig till myndigheterna i stället för att skapa sig en korrekt bild av läget. Att gemene man har synpunkter är inte konstigt. Men ibland kan det vara välkommet med en hjälpande hand eller åtminstone lite empati och förståelse, i stället för anmälningar och misstro.

Lars Eric Anderson

regionstyrelsen i LRF Örebro