Annons

Annons

Annons

Annons

krönikaChefredaktörens krönikor

Anders Nilsson
Därför namngav inte NA alla offer i flygolyckan: “Ett större hänsynstagande gentemot anhöriga”

Det här är en krönika.Analys och värderingar är skribentens egna.

Foto: Jerry Prütz

Annons

När jag började arbeta som reporter i början på 1980-talet var medierna snabba med att berätta vem som omkommit i en olycka. Det var aldrig någon diskussion på redaktionen om att namn skulle publiceras. Dessutom ingick det i jobbet att ringa till anhöriga och fråga om vi kunde få tillgång till en bild på den omkomne att publicera i tidningen. Det spelade ingen roll att olyckan och dödsfallet nyss inträffat. Bilden skulle fram och den publicerades. Fick vi inte någon bild av anhöriga kunde vi på den tiden oftast hämta bilder från passregistret.

Därefter har medierna med åren blivit mer försiktiga. Det har blivit mer sällsynt att läsarna ska få veta vem som omkommit i samband med trafikolyckor, bränder och drunkningar. Däremot har namn- och bildpubliceringar varit vanliga i samband med större olyckor och katastrofer. Till exempel var medierna snabba med att berätta vilka som funnits ombord på Estonia 1994 eller vilka som saknades i tsunamin 2004. Vid så stora händelser så åberopas allmänintresset. Det vill säga att nyheten är så viktig och berör så många att allmänheten måste få veta vilka personer som saknas eller omkommit.

Annons

Annons

Svenska medier har intagit en annan hållning

Idag är det annorlunda. Det är den tragiska flygolyckan i Örebro ett bevis på. Vad jag vet har inget media hittills publicerat namnen på alla som omkom i flygkraschen. Bara enstaka reportage på anhöriga till något eller några av offren. Det kan tyda på att svenska medier har intagit en annan hållning när det gäller pressetik i samband med svåra olyckor. När flygolyckan inträffade på flygplatsen i Örebro började vi på NA diskutera just namn- och bildpublicering ganska omgående. För och emot, storleken på olyckan, nivån på allmänintresset, när vi eventuellt skulle få veta namnen på redaktionen och så vidare. Men vi pratade också om vikten att skydda de närmast anhöriga i ett extremt utsatt läge direkt efter olyckan. Vi talade också mycket om hur andra medier förväntades göra. Något som egentligen inte spelar någon roll. Varje utgivare står för sin publicering. Inte andras.

Bild: Jerry Prütz

Många anhöriga och närstående vill berätta

På NA intog vi en stor försiktighet gentemot de anhöriga den första tiden efter olyckan. Därefter tog vi kontakt med tre av de omkomnas familjer för att höra om de ville berätta om sina känslor efter olyckan. Alla ville berätta, de fick läsa texterna och också godkänna dem före publicering. Vi har också publicerat reportage med fallskärmsklubben och andra närstående till de omkomna. Genomgående är att många anhöriga och närstående vill berätta. Inte direkt, men efter en tid. Det blir en del av sorgearbetet. På så vis kan vi försvara allmänintresset men göra det på ett pressetiskt godtagbart vis.

Annons

Annons

Reglerna har funnits länge men tolkningen av dem förändras

I Sverige jobbar media enligt de spelregler som gäller för press, radio och tv. Kortfattat formulerade i en skrift som många utgivare på landets medier bär med sig i portföljen eller i sina telefoner. En form av medieetisk “bibel”. Bakom skriften står pressens huvudorganisationer - Publicistklubben, Journalistförbundet, Tidningsutgivarna och Sveriges Tidskrifter. Reglerna har funnits länge men tolkningen av dem förändras med tiden. När det gäller olycksoffer ska medierna alltid “visa olycksoffer och deras anhöriga största möjliga hänsyn.” Därför är det bra att inget media har publicerat namn och bilder på samtliga omkomna från flygolyckan i Örebro. Det tyder på en generellt ökad försiktighet och ett större hänsynstagande gentemot anhöriga.

Bild: Jerry Prütz

Annons

Annons

Till toppen av sidan