Tisdag 11 september 2001 jobbade jag som nyhetschef på Östgöta Correspondenten i Linköping. Det var eftermiddag, klockan närmade sig tre och det mesta var klappat och klart i tidningshuset. I nyhetsledningen hade vi bra koll på morgondagens tidning, vad som skulle publiceras på alla sidor. Men den småtråkiga vardagen skulle på några timmar förvandlas till den mest ovanliga dagen vi kanske får uppleva i vår livstid.

Plötsligt plingade det till i min personsökare. Ja, för 20 år sedan hade de flesta nyhetschefer i Sverige en personsökare som Tidningarnas Telegrambyrå skickade ut viktiga nyheter till. Det var motsvarigheten till dagens pushnotiser i smarta mobiler. Jag fick veta att det hade hänt en flygolycka i New York. Ett plan hade krockat med en skyskrapa. Med snabba steg gick jag till sidplaneringen och berättade vad som hänt och att det kanske skulle behövas en extra utrikessida om det var en stor och allvarlig olycka. Det är så det brukade gå till. Men den här dagen hade något annat som väntade. När det andra planet flög in i det andra tvillingtornet på Manhattan hade jag före detta chefredaktören Ernst Klein i luren. Han tittade på tv och såg kraschen direkt. Vi förstod båda att det inte var en olycka längre. Det var ett terrordåd. Jag glömmer aldrig hans ord: ”Det här kommer att förändra världen”.

Därefter följde några timmar som aldrig liknat något annat på en redaktion. När det tredje planet störtade i USA:s försvarshögkvarter Pentagon utanför Washington var både jag och många medarbetare övertygade om att ett tredje världskrig höll på att bryta ut. ”Vad är det som händer?” Frågan ekade i takt med ljudet från alla tv-apparater som nu var påslagna runtom i mediehuset. Nu plingade det konstant i personsökaren. ”Alla flygplatser stängs i USA”, ”Ett fjärde kapat plan har störtat”, ”Ett av tvillingtornen har rasat samman” och ”USA försätter sina militära styrkor i högsta beredskap”. Varje gång en så stor rubrik som alla var och en hade varit en världsnyhet vilken dag som helst.

Som nyhetsjournalist ska man kunna hantera alla möjliga situationer. Såväl den lilla nyheten som den riktigt stora. Jag och många kollegor hade varit med om Palmemordet, Estonias förlisning och polismorden i Malexander. Stora nyheter i Sverige, men attacken på andra sidan Atlanten var något helt annat. ”Hur kommer världen bli efter denna attack?”, ”Hur kommer USA att hämnas?, ”Kommer ekonomin att krascha?” Frågorna ville aldrig ta slut och när jag äntligen fick tag i annonschefen för att meddela att vi skulle rensa hela förstadelen på reklam så fick jag inte fram ett ord. Jag tappade talet för en stund i det stresspåslag jag befann mig i.

Några år senare reste jag runt med kollegor på amerikanska tidningar. Vi besökte New York och begav oss sent på kvällen högst upp i Empire State Building. Det var ett vackert lugn så många hundra meter upp i vårnatten men plötsligt såg vi ett stort flygplan flyga rakt mot oss. En olustig känsla spred sig och vi bestämde oss för att snabbt ta hissen ned igen. För en liten stund hade vi fått uppleva den skräck många av de 2 753 människor måste ha känt strax innan de miste livet i World Trade Center.