Så äntligen är dagen här. Dagen då vi kan börja leva som vanligt igen. Livet återgår till det normala och vi kan träffa familj och vänner som vanligt. Vi kan gå på teater och konserter. Vi kan se sport på stora arenor. Vi får åka buss och tåg som vi gjorde förr och träffas i stora sällskap på restauranger. Dessutom får vi äntligen arbeta tillsammans igen.

Onsdagen den 29 september är en historisk dag. Den markerar i varje fall början till slutet på den största samhällskris som drabbat oss sedan andra världskriget. Någon sa att det är ungefär som en ny fredsdag. Vi har ju sett hur människor har firat stort när restriktionerna upphört i Storbritannien och Danmark. Nyligen firade våra grannar i Norge samma sak. Människor fyllde gatorna och stämningen beskrevs som densamma på nationaldagen den 17 maj.

För ett år sedan vid den här tiden kände vi likadant i Sverige. Smittspridningen var liten och många trodde att pandemin var över. Men så fel vi hade. Några veckor senare var den andra smittvågen ett faktum och plötsligt var våra liv mer begränsade än vanligt. Det pratas om en fjärde våg och visst kan det inträffa. Skillnaden den här gången är att större delen av befolkningen är vaccinerad. En ny smittspridning drabbar framförallt de som inte är vaccinerade. Det är också en grupp som nu måste vara extra försiktig.

Pandemin och alla restriktioner har fått oss att förstå hur det är att leva begränsat. Att inte ha den totala friheten att göra vad vi vill och känner för. Krisen har fått oss att längta som aldrig förr. Men framförallt har den tagit fram det goda hos människor. Trots avstånd har många kommit närmare varandra. Massor av goda initiativ har gett människor hjälp när de som bäst behöver den. Aldrig tidigare har vi varit så tacksamma för all personal inom vård och omsorg som stått och fortfarande står i frontlinjen för att mota pandemin.

Förhoppningsvis får allt det goda leva vidare när vi idag påbörjar ett nytt kapitel i vår gemensamma historia. Idag när vi firar att allt är som vanligt igen.