Vi kan inte längre vara säkra, eftersom Xi Jinpings flotta allt oftare närmar sig den taiwanesiska kusten, hans jaktplan kränker luftrummet på ön upp till 40–50 gånger om dagen och det kinesiska kommunistpartiet aldrig upphör att hävda att Taiwan är hemland.

När som helst kan en militär incident inträffa och hamna utom kontroll. Nervositeten är så stor i Formosasundet och i Sydkinesiska havet att Joe Biden förra veckan till äventyrs erinrade sig att försvaret av Taiwan skulle utgöra ”ett åtagande” från USA likväl som från Sydkorea eller Japan.

Vita huset klargjorde snabbt att den amerikanska politiken i själva verket ”inte har ändrats”. Det där betydde bara att USA skulle fortsätta att tillförsäkra det demokratiska Kina vapen, utan att per automatik delta i ett eventuellt krig mellan de båda Kina. Men faktum kvarstår att Taiwan i dag kan bli 2000-talets Sarajevo och att det vore en illusion att inbilla sig att EU då kan stå vid sidan av det som skulle bli ett världskrig mellan diktatur och demokrati.

Europeiska unionen skulle inte längre kunna vila på hanen som USA i början på andra världskriget – och problemet för EU är alltså att veta hur man ska positionera sig i denna kris för att kunna manövrera sina handlingar i dess händelseförlopp.

Det finns fem saker som EU skulle kunna göra.

Det första vore att hålla med Xi Jinping. När han säger att Taiwan är en del av Kina, vari det är en provins, har han nästan rätt eftersom det aldrig har funnits och aldrig kommer att finnas mer än ett Kina. Precis som de båda Tyskland var avsedda att enas, liksom en dag de båda Korea, bildar de båda Kina ett och samma land, i dag delat men icke desto mindre ett enda, och det bör bekräftas av EU:s medlemmar av den enkla anledningen att Taiwan uppenbarligen aktar sig noga för att förneka det.

Unionen borde därefter påminna om att en regims legitimitet inte mäts i storleken på territoriet och den folkmängd den kontrollerar, att Peking inte har fler ämbeten än Taipei för att göra anspråk på att representera Kina, att EU-länderna har all anledning att känna sig närmare Taiwan än Folkrepubliken Kina och att deras solidaritet med taiwaneserna skulle vara odelad och fullständig inför ett försök att erövra området.

För det tredje borde EU konstatera att kommunist-Kina nyligen har dödat idén, i Hongkong, om ett land–två system, vilken alltså inte längre kan ligga till grund för ett enande av de båda Kina.

För det fjärde borde unionen förklara att man inte anser att ett anfall på Taiwan från fastlands-Kina borde medföra att Nato går i krig mot Peking – att de 27 medlemsländerna inte skulle delta i en sådan utvidgning av konflikten och att de skulle avråda USA från att göra detsamma, eftersom mängden avancerade vapensystemen framdeles gör det uteslutet att riskera mänsklighetens utplåning genom ett tredje världskrig.

Vad gäller den femte sak som unionen borde göra är det att samla alla demokratier för att varna det kommunistiska Kina om att de omedelbart kommer att avbryta alla handelsförbindelser med landet om man försöker invadera Taiwan.

Det hotet skulle vara mycket mer trovärdigt än att gå i krig och skulle på goda grunder bli taget på allvar av Xi, om de västerländska och asiatiska demokratierna sade sig fullt medvetna om att Peking inte skulle bli ensamt om att lida av åtgärden – det skulle också kosta för dem själva.

Demokratierna skulle således uppleva varubrist, en ökning av arbetslösheten och en sänkning av levnadsstandarden, men förutom att konsekvenserna av denna bojkott mot kommunist-Kina blir allvarligast för Pekingregimen skulle de bli oändligt mycket mindre smärtsamma än en världsbrand.

Om Unionen bara vill kan den spela en viktig roll i denna kris, och skulle kunna göra det i många andra kriser också.

Bernard Guetta

Fransk Europaparlamentariker för mittenpartiet Renew Europe