Detta är uppenbart och knappast något att diskutera. Inte med mindre än att vi avstår från våra värderingar, ger upp försvaret av demokratin och smiter från det internationella ansvar som alla uppmanar oss att ta, kan unionen vända ukrainarna ryggen. Men vad skulle hända om vi genomför en ny utvidgning med Ukraina?

Då kan vi inte fortsätta att sätta oss på bakhasorna i våra förhandlingar med Balkan och Serbien, eller neka till att utvidga unionen med Moldavien, Georgien, kanske till och med Armenien – eller ett Turkiet som brutit med sin nuvarande diktatur.

Genom att säga ”ja” till ukrainarna skulle EU inte bara riskera att sluta ett sönderslaget land i sin famn, vars gränser kommer att förbli lika omtvistade som bräckliga under lång tid framöver. Inte nog med att unionen skulle göra allt det som den inte bör göra. Den skulle också bli förlamad. Våra institutioner, redan så begränsade av 27 medlemsländer, skulle säkerligen inte vara lämpade för ett fyrtiotal medlemsstater med så olika utvecklingsnivåer när det gäller ekonomi och politik.

Så låt oss öppna våra ögon. Detta påskyndande av historien orsakat av Kinas politisk-militära framfart, USA:s vilja att åter fokusera på Asien, pandemin och, naturligtvis, aggressionen mot Ukraina, tvingar oss till inte bara en omställning utan två.

Vi har redan övertygat oss om behovet att förena våra globala strategier, skapa ett gemensamt försvar samt en europeisk industripolitik. Vi har redan gått in i den tredje etappen av den europeiska gemenskapen, som efter den gemensamma marknaden och euron bör leda fram till en politisk union. Redan har vi kastat oss in i den turbulens som detta historiska åtagande orsakar. Och nu har man plötsligt bett oss överväga en ny utvidgning som skulle vara det absolut svåraste som vi någonsin upplevt och någonsin kommer att uppleva.

Så är det. Men vi kan och bör inte rygga tillbaka mer än vi gjorde när de länder som lämnade Sovjetblocket knackade på dörren. Hur ska vi då bete oss för att kunna möta så många utmaningar på samma gång?

Svaret är ett Europa i flera hastigheter.

Vi måste sluta tänka att samtliga, hela tiden och på alla områden, kan avancera framåt i samma takt. Det är omöjligt, och det kommer att vara det under många decennier. Men det går att bilda koalitioner med länder som önskar gå mycket längre, mycket fortare, mot gemensamma mål, och detta skulle kunna åstadkommas på två sätt.

Det första skulle vara att agera mer ad hoc, för att se vem som är villig att ta två steg framåt när andra inte skulle överväga mer en ett, eller inget alls. Det är inte ogörligt, men EU skulle få svårt att hela tiden förändra sig beroende på vad som händer, samtidigt som unionen måste agera allt snabbare och tydligare.

Återstår alltså ännu en modell: en trestegsraket med smidiga övergångar mellan etapperna, så att det en dag, så långt i framtiden att vi knappast behöver skynda på processen, bara finns ett enda steg – en raket.

Det vore målet på lång sikt, men hur kan vi i detta nu, eller åtminstone på kort sikt, definiera dessa tre stadier?

Tja, det första skulle kunna vara det europeiska partnerskapet – en etapp vid vilken vi skulle kunna integrera Balkan, Ukraina, ett demokratiserat Turkiet och, vem vet när de skulle vilja det – ett Storbritannien som vänder ryggen åt ensamhetens fåfänga.

Det skulle på det hela taget vara grunden för den gemensamma marknaden, ett frihandelsområde som befästs genom rättsstatsprincipen och deklarationen om de mänskliga rättigheterna.

Därefter kommer den ekonomiska unionen, den gemensamma politiken och valutan, alltså det aktuella tillståndet i unionen i dag fast mer avancerat, med enighet om att införa euron och förbud mot social och skattemässig dumpning.

Slutligen kommer den tredje etappen, som i ordets fulla bemärkelse må benämnas Den europeiska gemenskapen, där några skulle gå samman om utrikespolitiken, utvecklingen av ett gemensamt försvar och investeringar i framtidens industrier.

Förbund? Federation? Låt oss lägga de ord åt sidan som retar upp folk och som inte äger samma innebörd i varje enskild medlemsstat. Låt oss hellre använda ordet "gemenskap" som inte förefaller skrämmande sedan Romfördraget, och vars enkelhet med sådan kraft uttrycker det väsentliga. På detta tredje stadium delar vi det viktigaste – först och främst vår säkerhet.

Om vi kunde komma överens om detta tillvägagångssätt skulle ändå allt återstå för att tränga in i den massa av detaljer som är så central. Men vi skulle ändå från första stund ha velat anta den dubbla omöjlighetens utmaning, och försett oss med de nödvändiga verktygen.

Allt är möjligt om bara viljan finns.

Översättning från franska: Maria Ripenberg.

Bernard Guetta är ledamot i Europaparlamentet för mittenpartiet Renew Europe.