Det har pratats mycket demokrati och yttrandefrihet den senaste veckan. Det är bra. För de här grundläggande frågorna om hur vi vill leva tillsammans och vilka regler som ska gälla i samhället är viktiga att diskutera. Upploppen i Sveaparken har skakat om och visar hur lätt samhället kan tippa över åt fel håll. När ligister och kriminella attackerade polisen i en till synes organiserad attack så var det troligtvis den värsta upploppssituation vi haft i Sverige sedan kravallerna i Göteborg 2001. Många som var på plats vittnar om att det var det mest våldsamma de upplevt. Våra reportrar säger det. Poliser säger det. Allmänheten säger det.

Det som också skiljer detta upplopp mot många andra var att polisen tvingades retirera. Beslut togs om att lämna Sveaparken. När det skedde blev Sveaparken för en stund ett område i Örebro och Sverige som styrdes av kriminella. Samma situation inträffade i Skäggetorp i Linköping på skärtorsdagen. Då, i den situationen, fick inte folk säga vad de ville varken i Sveaparken eller i Skäggetorp. Då gällde bara ligisternas lag. Några försökte hindra NA från att filma. Yttrandefriheten var borta. Är det ett sådant samhälle vi vill ha?

I Ryssland kan inte ledarna stava till yttrandefrihet. Det enda som gäller är det som presidenten och ledningen säger. Även om det inte är sant. Medierna kontrolleras och det som sänds i tv eller publiceras i tidningarna har genomgått statens censur. Politiska oppositionspartier motarbetas och politiska oppositionsledare förgiftas och sätts i fängelse. Översatt till svenska förhållanden skulle det vara samma sak som om Jimmie Åkesson och Ulf Kristersson skulle fängslas för att de inte tycker som Magdalena Andersson och den socialdemokratiska regeringen.

I Ryssland får du som medborgare inte heller kritisera den sittande makten eller protestera mot den på gator och torg. Då blir du gripen. Du måste också vakta tungan var du än är för att inte bli misstänkt och rapporterad för att vara oliktänkande. Visserligen hålls val i Ryssland men det är alltid den sittande regeringen och presidenten som vinner överlägset. Hur nu det kan komma sig. Det ryska samhället är inte demokratiskt. Det finns ingen yttrandefrihet. Är det ett sådant samhälle vi vill ha?

Det pöbeln i Sveaparken gjorde var en maktdemonstration om att de inte tillåter yttrandefriheten i Sverige. Polisen gjorde vad den kunde för att försvara vår grundlag och upprätthålla rätten att yttra sig och demonstrera. När det inte gick så höjs nu röster för att inte tillåta nya demonstrationer av högerextremisten Rasmus Paludan. Så till viss del har våldsverkarna lyckats. Politiker och tjänstemän i olika kommuner har börjat darra och ge vika. Sedan behöver inte en högerextremist som vill bränna en helig skrift få tillstånd att göra det i en park i centrala Örebro. Det går lika bra att ge tillstånd i en skog två mil utanför stan. Sånt har hänt tidigare. Till exempel har nazister fått tillstånd att demonstrera i en grusgrop långt från närmaste tätort.

Den yttrandefrihet vi har i Sverige är fantastisk. Många tar den för given och kommer inte sakna den förrän den är borta. Friheten att kunna säga sin mening i en fråga. Friheten att kunna föra en diskussion där olika åsikter får komma fram. Friheten att få demonstrera eller protestera. Det är något vi ska vara rädda om.