Forskning visar att HBTQ-personer i stor utsträckning utsätts för hatbrott, där en av två transpersoner uppger att de utsatts för trakasserier. Många HBTQ-personer upplever en hög grad av stress och frustration över bristen på acceptans – att inte veta om, eller när, de kommer att utsätts för hat, hot, mobbning, trakasserier eller utfrysning. Ofta saknas socialt stöd från familj och vänner.

Sammantaget är det en särskild sårbarhet för att utsättas för våld i nära relation som utsatta i hetero-relationer inte har. Våldsutövaren i en HBTQ-relation kan till exempel utnyttja osäkerheten och rädslan att våga komma ut genom att hota med att outa personen om hen berättar om våldet.

En annan sårbarhet är att det finns en utbredd misstro bland HBTQ personer att anmäla våld i nära relation. Det finns en rädsla att bemötas med fördomar och diskriminering. Forskning visar att stödet till de utsatta i hög grad utgår från att den våldsutsatta identifierar sig som kvinna, vilka utsätts för det grövsta våldet. HBTQ personer som anmäler relationsvåld riskerar att den som tar emot anmälan kanske inte fullt ut förstår allvaret. Men även om de får ett bra bemötande, kanske de inte vågar anmäla för att anmälan om våld i nära relation i sig outar dem.

De särskilda sårbarheterna får mig att tänka på Billie. Hon upptäckte tidigt att det kön hon föddes med inte stämde med hennes könsidentitet. Hennes familj uttrycker ofta nedsättande kommentarer om personer som inte följer heteronormen och hon vågade inte berätta av rädsla att de skulle ta avstånd från henne. I skolan hade hon få vänner och var mobbad för att hon inte uttryckte sig enligt normen på den lilla orten de bodde. Både psykiskt och fysiskt våld förekom. Hon kände sig ensam.

Billie började gymnasiet i en större stad och flyttade hemifrån. Efterhand fick hon vänner och efter många år i sorg och förnekelse vågade hon under sista året på gymnasiet komma ut som transperson. Stödet hon fick av sina nya vänner och kuratorn överväldigade henne. Hennes familj accepterar henne motvilligt men använder konsekvent hennes deadname.

Billie blev förälskad. Fredrik var allt hon kunde önska av en partner. Han var rolig, glad och vacker. Han accepterade henne som den hon är, eller det sa han i alla fall, och hon ville så gärna tro honom. Fredrik var gift och hade fru och två små barn. De träffades hemma hos henne, mest på kvällarna när det var mörkt. Till sin familj sa Fredrik att han tränade. Det kändes ändå sorgligt när han alltid skulle duscha, det var som om han ville ta bort allt som påminde om henne. När hon ville duscha tillsammans kunde han vara riktigt elak och ge henne blickar fyllda med avsky. Det hände även att han knuffade henne. Hon försökte skyla sig och bad om ursäkt.

När han gått viftade hon bort det sorgliga och längtade till nästa gång de kunde träffas. Då skulle hon göra som han ville. Billie var lycklig, eller hon trodde det. Relationen var hemlig och bara ett fåtal kände till den. De som visste tyckte att Fredrik var självisk och utnyttjade henne. Längst inne höll Billie med, men lyckan över att äntligen få känna sig älskad var större än rädslan för att bli utnyttjad och utsatt. Även om det innehöll kränkningar och våld.

Fredrik kunde aldrig säga när han kunde träffas och hon satt ofta hemma och väntade. Han tyckte inte heller om att hon var ute och träffade kompisar, då blev han väldigt svartsjuk. Det hände att hon fick en örfil. Han ville inte skiljas men sa ofta att det var enbart med henne han kunde vara sig själv. När hon insisterade på att gå ut i en annan stad där ingen kände dem blev han upprörd och sa hur skulle andra se på honom om han var ute med henne? Han fortsatte att uttrycka sig nedsättande om henne, som om hon var fel, och hon skämdes.

Samtidigt som hon upplevde att han kränkte henne så förlät hon honom. Bille förstod att hon borde lämna Fredrik, men hennes självkänsla var i botten. När han kom med blommor och överväldigande komplimanger kändes allt bra igen.

För Billie blev de psykologiska övergreppen till slut för mycket. När frågor som ”vem annars kommer någonsin att älska mig” fick fäste orkade hon inte längre. Hon försökte att ta sitt liv. Som tur var kom hennes vänner på besök i tid och hon överlevde. Men traumat från utsattheten och våldet finns kvar och tar tid att bearbeta.

För Billie, och alla andra som kämpar för att bli accepterade, går jag i regnet som allierad med stor respekt för det mod som krävs för många att öppet visa att kärleken är för alla. Att få vara älskad för den man är och älska vem man vill utan att bli utsatt för våld är en mänsklig rättighet och borde därmed vara en självklarhet. Men så är det inte för alla.