Det finns en irriterande, och synnerligen livaktig, föreställning om elitidrottaren som inte bara lyckad, utan också lycklig och fulländad. Vördnaden för extrema vinnarskallar och vår beundran för atleter som pressar sig bortom rimlighetens gräns känns emellanåt både orimlig och smått obehaglig och jag tänker: hur mår den där människan egentligen?