Vad menas med ungdomsåren? Det är övergångsperioden mellan att vara barn och vuxen. Att ange en exakt ålder för när perioden startar är svårt. Många anser att ungdomsåren börjar i och med starten av puberteten, som varierar från person till person.

Det är inte heller helt enkelt att ange ett slutdatum för ungdomsåren. I juridisk mening blir vi vuxna när vi fyller 18 år. Men kände och betedde du dig som vuxen vid den tiden? Inte jag i alla fall. Många som forskar på området skulle också svara nej på den frågan.

Forskning visar att hjärnan fortsätter att utvecklas långt upp i 20-års åldern. Det innebär att många grundläggande psykologiska processer som styrs av hjärnan, som beteenden, tankar och känslor, inte är fullt utvecklade – 18-åringen framför dig kan alltså fysiskt se ut som en vuxen, men hjärnan är det definitivt inte.

De flesta psykiatriska tillstånd – till exempel depression och ångest – utvecklas redan under ungdomsåren. Flera välgjorda studier har visat att upp emot 80 procent av dem som uppfyller kriterierna för ett psykiatriskt tillstånd som vuxna, gjorde det redan under ungdomsåren. Ungdomsperioden är alltså viktig om vi vill förbättra den psykiska hälsan i samhället.

När psykiatriska tillstånd utvecklas handlar det ofta om att det finns en underliggande genetisk sårbarhet som ”triggas” av interna och externa förändringar. Förenklat så är ungdomsåren en känslig period för psykiatriska tillstånd eftersom den tiden kännetecknas av ett stort antal förändringar av stor betydelse.

Flera omfattande förändringar sker under puberteten. Hormoner hjälper kroppen att utvecklas fysiskt vilket är påfrestande för många och mycket påfrestande för vissa.

Hormoner resulterar även i stora psykologiska förändringar. En rad förmågor ska komma på plats för att tonåringarna ska utvecklas till självständiga vuxna. Som vuxen förväntas man kunna reflektera och lära sig av tidigare beteenden, planera framåt, ta beslut baserat på komplex information, värdera risker och ta hänsyn till andras känslor och tankar.

Det som sker i kroppen och inte minst i hjärnan sker inte isolerat, utan samtidigt med många andra förändringar.

En betydande förändring är kompisar som får allt större betydelse under ungdomsåren. Det är något jag som nybliven tonårsförälder fått känna på en hel del den senaste tiden. Tidigare gjorde vi allt tillsammans, nu betydligt mindre. Kloka vänner med erfarenhet försöker trösta mig med att man ofta hittar tillbaka till det man hade tillsammans med sina barn innan ungdomsåren – men först efter barnen fyllt 20! Tack för den. Cirka tio år av väntan.

Mer tid med kompisar utan inflytande av vuxna kan leda till lite av varje – inte minst mot bakgrund av att forskning visat att sensationssökande beteende och risktagande är som högst under ungdomsåren. När jag tänker tillbaka på allt jag gjorde och gick igenom under den tiden blir jag nästan förvånad över att det ändå gick ganska bra.

Ungdomsperioden är skakig och jobbig för de flesta. Det är nog därför jag själv och många med mig skulle tacka nej till att leva om denna period. Men det är inte helt enkelt att vara tonårsförälder heller. Våra unga behöver oss i stort och smått – men det är inte lätt att komma nära då mycket av att vara ungdom handlar om att bryta sig loss och starta en resa mot självständighet.

En utmaning för tonårsföräldern är att navigera mellan vad som är normalt och övergående reaktioner på tonårsstress och vad som är tidiga tecken på något mer allvarligt som behöver professionell hjälp. Som forskare är det är alltid svårt att kommunicera risker eftersom man inte vill skapa onödig oro. Jag avslutar därför så balanserat jag kan. De allra flesta går igenom ungdomsåren utan att drabbas av psykisk ohälsa, men för vissa med en underliggande genetisk sårbarhet är ungdomsåren en kritisk period där en kombination av interna och externa händelser kan leda till allvarliga psykiatriska tillstånd.

Det är positivt att forskningsområdet psykisk ohälsa under ungdomsåren fått stor uppmärksamhet under de senaste åren. Många har insett att vi har ett stort behov av mer kunskap om förekomst av och orsaker till psykisk ohälsa i ungdomsåren så att vi kan bli bättre på att ge lämpligt stöd till rätt personer i rätt tid.