München betyder för många den glada stämning som förknippas med oktoberfest, alpbyar och vintersport. Jag befinner mig i München som forskare. Efter sex år som biskop har vi enligt löneavtalet rätt till fördjupningstid. Sedan 2015 har jag varit biskop, så nu har jag förmånen att ägna mig åt forskning från februari till maj.

Samtidigt med vårvärmen och krokusarna här i München upptäcker jag de monument och minnestavlor som berättar om det förflutna. Nazismen gick hårt fram även i München och delar av befolkningen avrättades eftersom de var judar, homosexuella, romer eller helt enkelt sa emot nazismen.

En mycket speciell minnesplats berättar om syskonen Scholl. Den är så annorlunda att den är lätt att missa. Monumentet består av flygblad som ligger på gatan. På några meters håll ser det ut som att en hög papper skulle ha blivit slängd på trottoaren. Det är först när jag kommer närmare som jag upptäcker att flygbladen är gjutna i brons och inpassade bland gatstenarna. Det speciella monumentet finns framför stora entrén till huvudbyggnaden för Münchens universitet. Det är vid det torg som idag heter "Syskonen Scholls plats".

Det var just här, för 80 år sedan som en vaktmästare såg att syskonen lämnade flygblad. På bladen stod protester mot nazismen. Fastighetsskötaren förstod att han hade upptäckt ledarna för den hemliga rörelse som den senaste tiden hade retat upp nazisterna. Det var ett nätverk som kallade sig Vita rosen, och som spred sanningar om nazismen via flygblad.

Vaktmästaren anmälde ungdomarna och de arresterades. Syskonen Scholl häktades och fördes till Berlin. Där fanns en nazistisk folkdomstol som under ledning av den fruktade domaren Roland Freisler direkt dömde dem samt ytterligare en kompis till döden. Sophie Scholl och hennes bror Hans avrättades med giljotin den 22 februari 1943. Då var Sophie 21 år och Hans 24.

Vad var det som gjorde dessa unga människor så modiga? De behövde inte leva så här farligt. I stället kunde de ha flutit med som många andra och hållit sig inom komfortzonen. Eftersom syskonen Scholl varken var folkbokförda som romer eller judar, så skulle de inte ha blivit förföljda – om de bara hade gjort som de flesta andra och anpassat sig.

I samband med 80-årsminnet har jag tagit del av den nya forskning som har kommit om Vita rosen. Där har jag lärt mig fakta som jag inte visste förut, till exempel att Hans Scholl var gay. I den nya forskningen framkommer också svaret på frågan varför de kunde bli så modiga. Det var deras kristna tro som gjorde att de vågade.

Syskonen Scholl hade en trygghet och förankring som fick till följd att de inte bara gled med alla andra. Sin kristna tro hade de fått hemifrån där mamman var diakon och pappan liberal politiker med markerat kristen bekännelse. Hemma hos dem var aftonbönerna självklara, liksom de öppna samtalen. Deras förankring kom också från skolan där de fick tillräckligt mycket kännedom om kristendomen för att de skulle ha kunskap och argument att sortera bland nazismens tankegods.

På vägen in i vuxenlivet upptäckte de alltmer att de stod i en kristen tradition som gjorde att de hade något att sätta emot, när nazisterna ville ta över hela deras tillvaro. Så hade det dock inte alltid varit. Till en början var syskonen med i Hitlerjugend, och mer än så: De var hängivna nazister. Deras motstånd kom i takt med att deras kunskap ökade och de insåg att de var tvungna att välja.

Dessa modiga unga människor ställer frågor till oss idag. Hur rustar vi oss för att få det självförtroende som de hade? Varifrån hämtar vi den trygghet och förankring som gör att vi vågar ta obekväma beslut när det behövs? Hur klarar vi att leva med utsatthet och belastning när andra är beroende av att vi gör det? Syskonens exempel visar hur viktigt det är med tro och tradition, eftersom det var därifrån de hämtade sin trygghet och förankring.

Det är min övertygelse att den tro och de traditioner som fungerar hänger ihop med goda vanor och öppna samtal. Kristen tro med hårda regler och förbjudna ämnen, kan tvärtemot bli som ett fängelse. En god vana som spelar roll är aftonbönen om kvällen. På samma sätt har vi anhöriga betydelse när vi uppmuntrar föräldrar till att döpa sina barn och nyblivna tonåringar till att snart konfirmeras.

Det är heller inte oviktigt vad var och en av oss gör av de stora högtiderna. Det påverkar vårt mod och i förlängningen hela samhället ifall traditionella högtider märks i våra vanor och samtal. När vi firar påsk, Kristi himmelsfärd och pingst kommer vi djupare in i den kristna tro med vilken Sophie och Hans Scholl gjorde så stor skillnad.

Här i München blir jag omtumlad efter snart åtta år som biskop. Genom att läsa och lyssna och uppleva mycket nytt, reflekterar jag på samma gång över det liv vi lever hemma i Sverige. En sak hos oss ser jag som en stor utmaning. Det är hur vi i Sverige ska bli bättre på att överföra den kristna trons goda vanor till kommande generationer.

Det menar jag är en utmaning för många i samhället, eftersom vi måste hjälpas åt att dela det fina vi har fått med fler än oss själva. Rötter kan förse oss med sådant vi behöver, så det handlar om att slå rot. Varje människa har rötter oavsett om vi kommer från judendomen, hinduismen, kristendomen eller islam. I mötet med individer där rötterna märks, är det avgörande att ha något eget att komma med. Jag har många gånger upplevt att när vi har något väsentligt att dela, då kan vi verkligen mötas.

Ett riktigt glädjeämne från Sverige har väckts hos mig här i München av syskonen Scholls 80-årsminne. Då tänker jag på alla ungdomar jag träffar i kyrkans verksamheter hemma i Sverige. De sjunger i kör, de är med i Svenska kyrkans unga, de jobbar för ACT, de är ledare, scouter, kyrkvärdar, åker på läger, de går på gudstjänster, de är konfirmander och mycket mer.

Resurserna som möjliggör allt detta kommer från kyrkans medlemmar. Utan medlemmar som betalar går det inte att driva all denna verksamhet. När jag är här i München och tänker på Sverige så känner jag stor glädje över alla fina ungdomar i kyrkan. Ungdomarnas möjliggörare, det är kyrkans medlemmar och till er vill jag säga tack.

Sophie och Hans Scholl vågade leva utanför sin trygghetszon. När jag hör om syskonen Scholl så tänker jag på alla ungdomar i församlingarna där hemma. Där är det unga och äldre som stärker varandra och i sin egen takt söker sig fram. Det där ger trygghet och modet att leva sitt eget liv. 80-årsminnet av syskonen Scholl påminner mig om ungdomarna hemma i Sverige. Det är samma mod.

Mikael Mogren

Biskop i Västerås stift

Innefattar Nora, Hällefors, Lindesberg och Ljusnarsbergs kommuner