Forskning om hur mobbing påverkar på lång sikt behövs för att bättre förstå hur vi bäst kan hjälpa även långt efter att mobbingen har upphört. I min forskargrupp undersöker vi hur mobbing och andra stressfulla livshändelser påverkar psykisk ohälsa senare i livet.

Stressfulla livshändelser är ett brett begrepp, som täcker upplevelser från krig, terroristattacker eller naturkatastrofer, men också att leva i fattigdom eller med funktionshinder. Det inkluderar även svårigheter som drabbar många av oss – som dödsfall eller skilsmässa.

Gemensamt för dem alla är att de påverkar oss biologiskt genom stresshormonet kortisol. Kortisol spelar en viktig roll när vi hanterar hot på kort sikt, men vid långvarig stress kan kortisol och andra biologiska processer påverka hjärnan och hälsan negativt.

Allvarliga livhändelser kan påverka hur vi ser på oss själva. Klas som utsattes för mobbing under högstadietiden började aldrig tycka illa om någon annan, han tycker istället illa om sig själv.

Mobbing skapar obehag och stress och kan orsaka en känsla av förnedring hos den som utsätts. Forskning har visat att mobbing påverkar självkänslan. Om människor vi möter beter sig som att vi inte är värda något är det vanligt att budskapet ”internaliseras” – det vill säga att jag känner att jag blir hånad och förolämpad för att jag förtjänar det.

Kronisk stress påverkar hur vi tolkar information. Klas lever idag långt ifrån de som mobbade honom på högstadiet. Han har flera nära vänner och känner sig stark. Ändå är han fortfarande vaksam och rädd när nya människor tar kontakt. Hans tidigare erfarenheter påverkar fortfarande hur han behandlar hotfull information.

Om du utsätts för hög stress under lång tid blir hjärnan alert på ”hot”. För barn som blir mobbade, lever i en familj med våld, eller bor i ett område med höga nivåer av samhällvåld, kan en överkänslighet mot ”hot” vara en viktig strategi för att skydda sig mot oförutsägbara och potentiellt farliga situationer. Men att leva med en konstant beredskap kan få konsekvenser på lång sikt. Det är vanligt att man fortsätter att ha en slags överkänslighet mot ”hot” även långt efter att man lämnat den farliga miljön.

Jag skulle kunna fortsätta med fler exempel, men ni förstår min poäng. Stressfyllda livshändelser påverkar oss på flera olika sätt. Men det finns många frågetecken.

En gåta som många forskare försöker lösa är varför stress inte påverkar alla på samma sätt. Majoriteten av människor som utsätts för hemska händelser utvecklar inte ett psykiatriskt tillstånd. Det kommer förmodligen inte som någon överraskning. Jag tror att de flesta av oss känner någon som har gått igenom svåra utmaningar och ändå inte drabbas av psykisk ohälsa.

Tsunamikatastrofen i Sydostasien 2004 är en av de största naturkatastroferna i modern tid. Både Anna och Maria befann sig mitt i katastrofen. Medan Anna återhämtade sig någorlunda väl, drabbades Maria av långvariga besvär med stress och depression. En förklaring kan vara att Anna hade tillgång till ”skyddande” faktorer.

Även om vi ännu inte har full förståelse, ger forskningen redan idag flera svar på varför kopplingen mellan stressfulla livshändelser och psykisk ohälsa ser olika ut för olika individer. Det har visat sig att genetiska faktorer kan skydda mot psykisk ohälsa.

Vilken strategi vi använder för att hantera stress har också stor betydelse. Förenklat kan man säga att det finns två strategier: en aktiv och en passiv. Aktiva strategier innebär att vi letar efter lösningar på våra problem – vi kanske söker socialt stöd och pratar med andra människor som vi litar på om det svåra vi varit med om. Den passiva strategin är mer problematisk och handlar helt enkelt om att undvika att hantera stressen genom att trycka ner känslor och tankar.

För Maria var troligen den passiva strategin en bidragande orsak till att hon utvecklade depression efter tsunamikatastrofen i Sydostasien. På kort sikt hjälpte det henne att skydda sig från starka känslor av ångest, men på längre sikt försvårade det möjligheten att bearbeta det som har hänt. Forskning visar att människor som ägnar sig åt en passiv strategi är mer benägna att utveckla psykisk ohälsa på lång sikt.

Min förhoppning är att vi med hjälp av forskning når en bättre förståelse för hur vi bäst kan hjälpa personer som levt med stressfulla livshändelser. Sådan kunskap skulle inte förhindra de traumatiska upplevelser Klas och Maria tvingades utstå, men det skulle hjälpa dem att må bättre på lång sikt.