Jag har lett ett forskningsprojekt där vi intervjuade personer från Sverige och Irland om sina erfarenheter av att inte kunna konsumera och resa som vanligt under pandemirestriktionerna. Vi undrade om det i erfarenheterna finns ett frö till en mer långsiktig omställning mot mer hållbara livsstilar, som kräver att vi drar ned på konsumtionshets och flygresor.

Svaret? Kluvet.

Å ena sidan finns vissa positiva tecken: Deltagare i projektet vittnade om att sociala relationer och upplevelser blev viktigare i livet än prylarna. Den sociala isoleringen blev en smärtsam påminnelse om hur betydelsefullt det är att bara kunna träffas. Människor upptäckte värdet av lokala resor, friluftsliv och nya aktiviteter hemma och i närsamhället. De uppskattade att kunna umgås på ett mer ledigt vis, ofta utomhus och utan behovet av att knyta umgänget till konsumtion. Pandemin väckte också nya tankar om sparande, om onödiga ägodelar och att vara nöjd med det man har.

För flera blev det långsammare vardagstempot en aha-upplevelse. Minskad stress och mer tid gav möjlighet att prova nya mer hållbara aktiviteter, som att laga mat, odla i trädgården, cykla eller att förlora sig i en hobby. För egen del återupptäckte jag det roliga med att spela gitarr, något jag hade missat att ägna mig åt i över 20 år.

Å andra sidan: Flera deltagare längtade tillbaka till tidigare konsumtionsvanor. Även om man fått upp ögonen för lokalsamhället via ”hemestern” längtade flera efter flygresan långt bort. En del hade svårt att uppskatta den frigjorda tiden som ju måste fyllas på något vis. Tristessen tilltog. Undsättningen blev att handla på nätet. Varor klickades hem enbart för att ha något att se fram emot. Mer tid som tillbringas i hemmet innebar också tid att upptäcka vad som saknas: således spenderades det mer på utrustning, möbler och renoveringar.

Tillhör du den ena eller andra sidan? Jag skulle tro att många av oss känner igen sig i båda. En miljö- och klimatmedveten ung man från Irland uttrycker ambivalensen:

”Jag är mycket medveten om de negativa effekterna av flygresor. Jag försöker klimatkompensera för mina utsläpp och sådana saker. Jo, jag ska nog åka på ett par resor till i år, bara små resor. Efter det ska jag förhoppningsvis bli lite mer medveten igen om [… hur jag] bidrar till mängden utsläpp av CO2”

Jodå, längtan efter att resa långt bort drabbade även mig. Tur har jag som bor i ett land där man kan ta tåget upp till fjällen eller ned till kontinenten!

Jag tror att det är viktigt att vi erkänner och öppet diskuterar denna kluvenhet. En kris bidrar med att vi kan värdera och göra saker annorlunda. Den tvingar fram kreativitet. Men också till insikter om vad som är kämpigt att avstå ifrån.

Pandemin visade också något mycket viktigt: folk i allmänhet kunde anpassa sig till en ny situation i vardagslivet, i Sverige och i Irland, som hade tuffare restriktioner. Vi har en fysisk och digital infrastruktur som gör att många kan leva gott och även arbeta hemifrån. Många ställde upp på den nödvändiga politiska styrningen som begränsade rörelse- och handlingsutrymmet. Det var ju en kris.

Kriser blir än mer kännbara ju mer gränserna för planeten överskrids. Det handlar förutom om väderkatastrofer också om mer smygande processer, till exempel torka. Förändringarna kommer, som fallet är nu, att märkas via prislappen – och vilket utbud av varor som överhuvudtaget kommer att existera.

Erfarenheter och lärdomar från pandemin och dagens dyrtider är viktiga men inte tillräckliga för att förändra samhället. Idag har konsumtionsmönstren i stort sett återgått till det ”normala”, vilket enligt den långsiktiga trenden är konstant ökning (se faktaruta).

Det är individen som lämnas att hantera framtidens osäkerhet. De hushåll som har råd bunkrar upp med varor för kommande eventuella kristider. De som inte har råd att bunkra måste efter bästa förmåga hushålla med resurser och tvingas jaga de billigaste alternativen. Men det hållbara samhället kräver kollektiva lösningar, snarare än individuella strategier, för att gemensamt hushålla, vårda och dela på resurser.

Åter till frågan: Har de senaste krisåren hjälpt oss att leva mer hållbart? Inte på det stora hela, men kanske indirekt. En begynnande krismedvetenhet och våra gemensamma erfarenheter av det annorlunda livet under pandemin kan bidra till en kollektiv beredskap för framtida kriser. Det faktum att vi kunde tänka annorlunda och pröva nya sätt att konsumera, vara, göra, umgås och röra oss i samhället under en tid kan visa sig vara en viktig erfarenhet och lärdom för framtiden.