Och visst är en examen från gymnasiet verkligen något att fira. Utbildning har en stor påverkan på vilka möjligheter du har senare i livet. Vissa steg har dessutom extra stor betydelse och i Sverige är ett sådant steg just en examen från gymnasiet. Om du har en gymnasieexamen är det både enklare att komma in på arbetsmarknaden och att få ett välbetalt jobb.

En anledning är de kunskaper du får med dig, men dessutom säger det där examensbeviset något mer. Förutom att visa att du klarar av att lösa matteuppgifter, skriva engelskatexter och vet hur samhället fungerar visar det också att du är en person som klarar av att lära dig alla dessa saker. Att du är en person som kan slutföra uppgifter, hitta information och ta till dig ny kunskap.

Jag tänker tillbaka på min studentdag och alla klasskompisar som sprang ut på skolgården. Jag undrar hur det gick för dem. En snabb koll på nätet visar att det verkar ha gått bra för de flesta. Men när jag tänker på den där dagen är det ändå något som skaver. Jag minns lyckliga vänner och stolta föräldrar, jordgubbar och tårta och en hel dag i lyckorus. Ändå känns det plötsligt som om det var något som saknades. Eller snarare, var det kanske några som saknades?

För det är inte alla förunnat att ta en examen från gymnasiet och vissa får inte ens möjligheten att börja på ett nationellt gymnasieprogram. När jag gick ut grundskolan 1998 var 91 procent behöriga att direkt börja på gymnasieskolans nationella program, 2022 var motsvarande siffra 85 procent. Trots skolans kompensatoriska uppdrag, det vill säga att skolan ska motverka skillnader i förutsättningar, är det fortfarande föräldrarnas utbildningsbakgrund som bäst förklarar vem som klarar behörigheten och på sikt tar examen.

Men vad händer med de ungdomar som inte blir behöriga? I ett av mina tidigare projekt följde min dåvarande kollega Weronika Nowak alla elever som 2011 och 2012 gick ur årskurs nio fortsatt genom utbildningssystemet. Hon såg att flera av dem som inte var behöriga att efter årskurs nio direkt började på ett nationellt gymnasieprogram. De läste upp sina betyg över sommaren och kunde börja med sina tidigare klasskamrater när höstterminen startade. Några få gick inte vidare. De allra flesta började på gymnasieskolans introduktionsprogram och ungefär hälften av dessa gick sedan över till ett nationellt program.

I genomsnitt gick de elever som inte direkt var behöriga ungefär lika länge i gymnasieskolan som de som var direkt behöriga. Däremot var sannolikheten mycket lägre att de faktiskt tog en gymnasieexamen. Inom sju år var det enbart 26 procent som uppnått detta mål.

De som varken arbetar eller går i skolan, omfattas i stället av kommunernas aktivitetsansvar vilket innebär att kommunerna ska erbjuda lämpliga insatser med målet att ungdomarna ska återuppta studierna eller få jobb.

Som du säkert förstår innebär allt detta stora kostnader, inte bara för individen utan även för samhället. Jag räknade för några år sedan tillsammans med mina kollegor ut att den samhällsekonomiska vinsten för att se till att en individ, som annars inte skulle gjort det, klarar sin gymnasieexamen var cirka 2,3 miljoner kronor. Motsvarande siffra för att säkerställa att någon i slutet av årskurs nio uppnått behörighet till ett nationellt gymnasieprogram var cirka 1,3 miljoner. Uträkningen är enbart baserat på den skillnad i livtidsinkomst som utbildningen förväntas leda till. Utöver detta har forskningen visat att utbildning även har en påverkan på hälsa och leder till minskad risk för kriminalitet.

Det borde alltså vara hela samhället som jublar på studentavslutningen! Det borde stå högt på alla politikers prioriteringslista att så många unga som möjligt klarar gymnasiet. Att hela 15 procent inte var behöriga att ens börja – det borde leda till krisrubriker i tidningarna!

I stället läser jag om nedskärningar. Det hårda ekonomiska läget gör att förtvivlade rektorer tvingas säga upp lärare och plocka bort extra resurspersonal. På kort sikt är målet givetvis en budget i balans men på lång sikt riskerar det att få förödande konsekvenser.

Så låtom oss sjunga om studentens lyckliga dagar, och låtom oss fröjdas med dem som klarar detta viktiga steg. Men låt oss inte glömma alla som inte möts av glada studentplakat och leende släktingar. För visst kan det vara dyrt med olika insatser för att hjälpa dem som är i behov av extra stöttning för att klara sin skolgång. Men att inte göra något riskerar att bli ännu dyrare.