Jag har alltid varit löjligt förtjust i att resa bort, långt bort. Det ligger något magiskt i att besöka och uppleva något som är annorlunda än det vanliga här hemma.

Men så har vi detta med klimatavtrycket.

Flygskammen drabbade mig sommaren 2018. Sedan dess väljer jag tåget. Tågluffat ute i Europa hade jag förvisso gjort flera gånger långt innan dess. Det är ju ett fantastiskt sätt att resa. Just därför har jag reflekterat mycket över varför till och med jag själv, som på grund av min forskning borde veta bättre, inte mäktat med att semestra och resa på ett miljöbättre sätt.

För att kunna ändra beteende, som att välja det långsamma klimatbättre alternativet, behövs i regel förändring av både infrastruktur och normer. Exempel kan vara att göra det enklare, billigare och mer accepterat att ta tåget i stället för flyget, eller cykeln i stället för bilen. Det är viktigt att komma ihåg att vi människor inte är statiska utan med historien uppdateras vad vi uppfattar som normalt och naturligt. Därför kan nya idéer och vanor kring våra sätt att resa och semestra fylla en viktig roll.

Vad handlar då långsamt resande om? Här finns en koppling till ”slow food”-rörelsen. Det handlar om att upptäcka en plats på ett långsammare sätt: att vandra, paddla, cykla. Att njuta av kroppens rörelser och i lugn takt upptäcka landskapets skiftningar med alla sinnena. Andas frisk luft. Det handlar också om att värdesätta själva förflyttningen från A till B. Själva resan är målet, för att återanvända en klyscha.

Det är ju så tåg marknadsförs som alternativ till flyget. Den långsamma resenären gör något mer än att bara bocka av en plats: ”been there, done that.” Här finns en strävan att upptäcka, förstå och låta sig överraskas. Att intressera sig för platsens historia. Känna vördnad. Handla lokalproducerat i stället för globala kedjor. Att stanna en längre tid, lära känna folk, ta del av dess sociala liv, göra andra saker än det resebyråerna slussar en till. Att vara aktiv brukare snarare än passiv konsument.

Det finns kritik mot samtidens accelererande ekorrhjul: vardagslivets jäkt, konsumtionskulturens slit-och-släng, det snabba livets ytliga upplevelser och klimatavtryck. Kritiken riktas mot hur den snabba resenären stillasittandes slussas hit och dit runt jordens alla hörn för att ständigt upptäcka ungefär samma slags plastiga kommers. Egentligen blir platsen oviktig. Poängen är hur besöket dokumenteras i sociala medier: livet måste framstå som lyckat och kultiverat.

Turismen är en stor och växande industri med väsentlig miljöbelastning. Därför behövs motbilder. Men som med allt annat krävs även en viss kritisk distans till motbilderna och överdriven idealisering. Här tar jag upp tre punkter.

För det första: Tåg är krångligare och dyrare än flyget. Vem har råd och förutsättningar för långsamt resande? Vem har tid och ork att navigera alla bokningar och klara tågluffens alla osäkerheter? Det borde vara lika lätt att boka en resa till Madrid som till Stockholm.

För det andra: resandet i sig kan bidra till att vissa miljöhänsyn hamnar på undantag, och det gäller även det långsamma resandet. Under resan saknas kanske den infrastruktur för miljövanor som finns i hemmiljön, och det kan bli kämpigt att i varje situation tänka på miljö och etik. Man vill ju ha semester, trots allt. (se faktaruta om borta-hemmagapet).

För det tredje: Även det som uppfattas som långsamt resande och semestrande bygger på strukturer som underlättar snabbhet. Även om vi tar tåget eller cykeln på semestern vill vi snabbt och smidigt nå sevärdheterna och vi efterfrågar service dygnet runt. Ställ dig frågan: vad krävs av samhället för att du utan alltför mycket möda ska kunna komma till din långsamma oas? Fundera på arbetsvillkoren för taxichaufförer och personal på hotell och restauranger. Vilka tjänster och arbetsinsatser krävs för att din långsamma resa ska kunna förverkligas? Sker den tack vare andras människors snabbhet, ständiga tillgänglighet och usla arbetsvillkor?

Som forskare får jag följa förändringen i normer kring resande från första parkett och jag får chansen att kommentera dem. Har det långsamma blivit en motbild som passar de välbeställda, där tågskryt markerar exklusivitet och status? Och väl framme på resmålet, hur beter vi oss där?

Själv ska jag ta tåget i sommar. Först långt upp i norr till fjällen och sedan till Edinburgh på världens största kulturfestival. Jag är privilegierad som har råd. Jag tycker det är ett överkomligt problem detta med alla bokningar. Det går ju raskt (!) att klicka fram alternativen. Fast jag är lite fundersam över vad det egentligen är för energikälla som ska få mig att stillasittandes förflyttas upp mot 300 km/tim under engelska kanalen.