Nej, någon karriär inom vården kommer jag aldrig att göra. Däremot har jag i min forskning alltmer börjat intressera mig för prioriteringar inom hälso- och sjukvården.

Under pandemin blev alla dessa prioriteringar väldigt tydliga och de diskuterades i den offentliga debatten på ett helt annat sätt än vad vi är vana vid. Arga röster höjdes och debattörer rasade över att vi hade kommit till en situation där liv ställdes mot varandra.

I verkligheten görs detta hela tiden, varje dag, varje år, även när vi inte har någon pandemi.

För även i goda tider räcker inte vårdens resurser för att genomföra alla tänkbara behandlingar. Vi måste prioritera vad som ska erbjudas och vad som får stå tillbaka. Hur avgör man då vilka behandlingar som skall erbjudas och vem som får vård? Som vägledning finns en värdegrund beslutad av riksdagen, baserad på utredningen med det passande namnet Vårdens svåra val.

För visst är det svårt att prioritera. I förlängningen kan det handla om att avgöra vem som får leva och vem som ska dö.

Prioriteringar inom hälso- och sjukvården ska utgå från tre principer:

Människovärdesprincipen

Behovs- och solidaritetsprincipen

Kostnadseffektivitetsprincipen

Människovärdesprincipen väger tyngst. Den innebär att alla personer har samma värde. Vem du är eller vilken social ställning du har ska inte avgöra vilken vård du får. En hemlös har rätt till samma vård som en kung, en arbetslös samma som en vd. Inte heller din ålder eller intelligensnivå ska påverka. På samma sätt som alla är lika inför lagen är alla lika i vårdcentralens väntrum.

Även om människovärdesprincipen i sig har högst rang av de tre principerna ger den inte mycket hjälp att prioritera. Om alla har lika värde och ska behandlas lika – hur avgör man då vem som ska få vård om resurserna inte räcker till?

Behovs- och solidaritetsprincipen säger då att resurserna ska satsas på dem med störst behov. I praktiken kan detta leda till att en inbokad rutinoperation ställs in för att någon med mer akuta behov behöver tas om hand först. Det var detta som hände under pandemin när viss vård fick skjutas upp för att man behövde prioritera svårt sjuka covid-patienter. Solidaritet innebär bland annat att man ska säkerställa att de som själva inte kan stå upp för sina behov får samma rätt till vård som alla andra. På så vis vill man undvika ett system där den som skriker högst får vård först.

Den lägst rankade principen är kostnadseffektivitetsprincipen. Den fastslår att det ska finnas en rimlig relation mellan kostnad och effekt. Det är här vi ekonomer kommer in med våra beräkningar. Kanske låter det lite stötande. Varför ska ekonomiska överväganden avgöra vilken vård som erbjuds? Ett förenklat exempel får illustrera.

Tänk dig att det finns två möjliga behandlingar. Båda är lika effektiva, säg att de räddar lika många liv, men den andra kostar mindre. Om resurserna inte räcker till båda är det självklart att den andra ska väljas eftersom den har lägre kostnad per räddat liv. Svårare än så är det inte. Det handlar helt enkelt om att ställa kostnaden i förhållande till nyttan för att säkerställa att resurserna används så effektivt som möjligt. Eller, som man brukar säga, att de används där de ger mest valuta för pengarna.

Det finns en gammal beräkning från USA som visar att om man omfördelade budgeten till de insatser som var mest kostnadseffektiva skulle man kunna rädda ytterligare 60 000 liv varje år. Även om jag inte är helt övertygad om det exakta antalet så visar beräkningen på en viktig princip – att om resurserna används så effektivt som möjligt kan vi säkerställa att hälsovinsten blir så stor som möjligt. Underlaget är hälsoekonomiska analyser. På så sätt kan man nästan säga att även vi ekonomer räddar liv.

Vän av ordning tycker kanske att det låter hemskt, att det borde vara självklart att alla ska få den vård de behöver – att vi måste öka vårdens resurser tills detta är möjligt. Visst instämmer jag i att mer resurser borde gå till hälso- och sjukvården. Men jag skulle inte dra det så långt som att all vård ska finansieras. I verkligheten finns det även andra saker vi värdesätter som våra gemensamma resurser ska räcka till. Förutom vård handlar det till exempel om skola, järnvägar, rent dricksvatten och ett fungerande rättssystem

Personligen kommer jag nog aldrig att rädda några liv, men förhoppningsvis kan min forskning bidra till att utveckla metoden för denna typ av beräkningar. Jag gillar tanken på att även vi som blir svimfärdiga bara vi ser en spruta kan bidra. Att vi alla utifrån våra egna styrkor kan hjälpas åt för att göra helheten så bra som möjligt. Att mitt bidrag sker vid en dator och inte i en operationssal, det ska vi nog alla vara glada för.