Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika:Skolvalet är inget att skoja med

Annons

Skolval är inget att skoja med. Det vet jag av egen erfarenhet.

För länge, länge sedan i det nordliga Småland var jag tredjeårsgymnasist och förstagångsväljare.

Det drog i hop sig till skolval och vi började fundera på rasterna. Det verkade som att många skulle rösta blankt för att det var så svårt att veta vem man skulle rösta på. Varför inte ge dem ett alternativ?

Alternativet blev Jannes radikaler. Partibeteckningen, JR, låg i tiden eftersom den populäraste såpan (kanske den enda vid tillfället) var Dallas. Partiledare för vårt lilla parti blev Jonas, en klasskompis vars pappa ägde en westernhatt. På valaffischen poserade Jonas med vit hatt och cigarill i munnen.

Det här var långt innan någon hade hört talas om drag under galoscherna, men vårt vilda valmanifest var det bra fart i:

– Havandeskapsrätt till män

– Punkarna till gruvorna

– Avskaffa ordet trappa ur Svenska akademins ordlista (för att det är så jobbigt att gå i dem).

Valaffischen kryddades med konstaterandet: Med 30 röster klarar JR fyraprocentsspärren på skolan.

Allt tog en ände med förskräckelse. På samhällskunskapslektionen störtade vår lärare Birgit in. Högröd i ansiktet höll hon upp vår valaffisch och berättade att det var något av det värsta hon varit med om: Vi höll på att sabotera skolvalet!

Valresultatet från vårt gymnasium skulle ingå i en landsomfattande statistik, som många var intresserade av, inte minst de politiska ungdomsförbunden. Att då skoja till det med ett låtsasparti som Jannes radikaler – skämmes.

Så utskälld har jag aldrig blivit på skoltid.

Hur det sedan gick i skolvalet? JR fick en handfull röster av några som inte fattat att vi hade dragit oss ur. Och i skolvalet, liksom i riksdagsvalet, blev det en Westerbergeffekt. Det var stora framgångar för en som sex år senare reste sig ur tv-soffan när det hade blivit för mycket drag under galoscherna.

Mer läsning

Annons