Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Cancersjuka Emma ska åka Vasaloppet

Cancern har berövat henne så mycket.
Men hon vägrar ge upp.
Emma Hellberg ser inte sig själv som ett offer.
- Fuck cancer, säger hon och siktar på att åka Vasaloppet under tolv timmar.

Annons

”Fuck cancer!” står det på mössan som Emma Hellberg ska ha när hon åker Vasaloppet, hennes tredje. En tid under tio timmar är målet, ganska blygsamt, för i fjol åkte hon på 08.33.14.

Fast 2011 blev ett riktigt skitår för Emma. Återfall i cancer, operation, strålning och cellgifter, de sista i oktober.

Så tiden kvittar väl, att hon ens åker är stort. Men. Mitt tips är att den envisa tävlingsmänniskan Emma satsar på en bättre tid. I smyg.

Emma är som vem som helst, mer envis bara och en otrolig tävlingsmänniska. Och så har hon cancer.

Det första cellprovet hon tog visade inga förändringar. Så när hon året därpå fick underlivsbesvär blev hon inte orolig, trodde att det skulle ge med sig. Mest orolig var hon för själva undersökningen. Och den var obehaglig, det gjorde ont när gynekologen tog prover, och han sa inte vad han misstänkte. Emma frågade inte heller, trodde att hon i värsta fall skulle få medicin när provsvaren kom. Cancer hade hon inte en tanke på.

När sköterskan ringde om en ny tid sa hon inte att Emma skulle ta med sig någon, en anhörig eller vän.

Så där satt hon, precis tjugofem fyllda, ensam med en främmande läkare. Hon kände orden mer än hon hörde dem. Helt oförberedd, ett knytnävsslag i magen.

”Jaha, det här ser ju inte bra ut, du har en elakartad tumör på din livmoderhals.”

Emma bröt och bara grät med ångesten som vågor genom kroppen. Tårarna bara rann, hon kunde inte sluta fast hon skämdes, märkte läkarens otålighet.

Hon var hans sista patient den dagen.

”Du ska ju inte dö i alla fall.”

Hans ord ringde i öronen när hon till slut samlade ihop sig och gick, Darrande. Som i en bubbla, hon, orden och tankarna. Cancer.

Livmoderhalsen, underlivet, slidan, musen, fittan. Cancer i fittan! Skrek inombords. Hon som alltid varit noggrann med sin kropp, aldrig rökt, tränat mycket, ätit nyttigt. I perfekt fysisk form. Hur kunde hon få cancer? Vad hade hon gjort för hemskt för att förtjäna det?

– Skammen var faktist värre än rädslan, säger hon.

Hon ringde sina vänner, bedövad, grät och berättade och ville att de skulle vara hennes stöd. Allt drog i gång så snabbt när hon väl hade fått diagnosen. Undersökningar, prover, en operationstid bokades.

Hon höll familjen utanför, ville inte oroa dem med sin rädsla. Skuld. Över deras oro, över att överhuvud taget vara sjuk.

Vännerna var, är, guld värda, säger Emma. För att de vågade och vågar vara delaktiga. Envisa i sin omsorg fast de är också är ledsna, oroliga och för den hemska sjukdomen kommer så nära. Skrämmande, påtagligt.

Som vardag.

Men mitt i skiten kan de skämta tills de skriker av skratt. Galghumorn blir både bisarr och rå, tar udden av ångest och rädsla just då, ett slags nödvändig ventil.

Den första operationen var smidig med titthålskirurgi som bara lämnade fyra små ärr på bukens utsida. Men inuti Emma ägde livmordet rum. Hon säger så, kallar sin blogg för just Livmordet.

Skalpellen skär bort livmodern och Emmas möjlighet att få biologiska barn. Inget hon tänkt göra precis nu, hon är ju ung, mer en sorts visshet, självklart liksom, att hon vill ha barn nån gång. Bära och föda.

Man tog också bort körtlar och vävnad, analyserade och fick veta att cancern hade viss spridning.

Emma älskar längdskidor, särskilt Vasaloppet. Fast hon är göteborgare och van vid vintrar med mer regn än snö så är hon sedan flera år med i en skidklubb.

Redan för tre år sedan åkte hon både Vasaloppet och Stafettvasan. Så klart. En tävlingsmänniska som älskar utmaningar, stark, vältränad och skidfreak, som gjord för Vasaloppet.

Gränslöst på något sätt i smärtan, kampen och gemenskapen, upploppet och målet. Insikten om att man klarat det. Hon älskade det från start till mål. ”I fädrens spår för framtida segrar.”

Hon får tårar i ögonen när hon berättar. Storslaget med tusentals skidåkare sida vid sida, laddningen, frasandet av skidor mot snö, ångande andetag och så magin när allting stannar.

Sekunden innan, sedan den där enda kroppen med kvinnor, män och unga, gamla, elit, motionärer, en våg framåt, långsam.

Utmaningen, den ultimata, av fri vilja.

Det finns en gränslöshet i cancer också. Yttre faktorer spelar in till viss del, kost, rökning, ibland ärftlighet.

Men annars, ett slags vedervärdigt lotteri där ålder, klass, kön eller hudfärg kvittar. Att kämpa mot cancer är som att tävla utan givna regler, eller med regler som kan ändras från en stund till en annan. Nyckfull och lömsk.

Den ultimata utmaningen, men utan glädje och fri vilja.

Emma hämtar sig snabbt efter sin operation, bara någon månad efter den klarar hon de fysiska intagningsproven till Polishögskolan.

Dagen därpå börjar hon med cellgifter, sedan strålning.

Vasalopp nummer två, och Stafettvasan åker hon i mars 2011. Hela vägen och förbättrar tiden rejält. Hon älskar varje meter.

Envis, tävlingsinriktad och målmedveten är ord som hon använder ofta och klangen är för det mesta positiv. Men hon kan ibland se att hon ställer orimliga krav på sig själv. Då inser hon att hon inom sig har en liten, liten Emma som tror att hon måste prestera för att duga. Varför?

Det håller hon på

att ta reda på. Hon mognar, lär sig mer om sig själv och håller på att träna på att vara snällare mot sig själv.

Tack vare cancern? Aldrig!

”Det finns inte en enda bra sak med cancer och jag hatar att folk kan säga att det kommer något bra med allt ont. För mig är det en spark rakt i magen, en spottloska rakt i mitt ansikte, en käftsmäll utan dess like. Här har du. Baff!”

Skrivet den 13 januari 2012 av Emma i hennes blogg.

Återfallet upptäcks i mars 2011. Cancern är tillbaka i slidtoppen. Det är Emmas kirurg, Saskia Eklind, som berättar. Livet brister. Brutalt.

Emma är knappt

tjugosex och de måste ta bort hennes slida, ändtarm och urinblåsa. Hon ska visserligen få en konstgjord slida och två stomier, påsar på magen. En för urin och en för avföring, hon kommer aldrig mer att skita och kissa i toaletten.

Hon vägrar. Skriker och gråter.

– Du får fan inte röra vid mig! Vad ska jag med en konstgjord jävla slida till?

Sex? Aldrig mer. Sorgen är vild. Aldrig, aldrig, aldrig att hon går med på det.

Saskia tar emot Emmas ångest, försöker inte släta över ilskan eller sorgen. Blir inte otålig över tårarna, men hon säger: ”Det är en operation du måste göra. Om du vill överleva.”

Så Emma underkastar sig, visst vill hon leva.

Överleva.

Det vill väl alla?

Hon litar helt och fullt på Saskia.

De skär bort vad de måste, rensar. Skapar en konstgjord slida.

När hon vaknar vill hon dö. Hon tappar bort allt som var hon, gnistan. Själen lika sargad som hennes kropp. Sommaren är en mardröm med smärtor och illamående, hon går ner tretton kilo, väer till slut bara fyrtionio kilo, fast hon är ganska lång. En depressionen tömmer henne på all livslust. Hon vill verkligen dö.

Skallig. utmärglad, utan ögonbryn och fransar, inga muskler, kraftlös, livlös.

Så outsägligt ledsen.

Men. Någonstans. Får gnistan lite, lite syre. Trots, eller tack vare dagarna när Emma och hennes mamma spelar meningslösa spel. När Emmas storasyster kommer till sjukhuset, dag efter dag och bara sitter, tyst sitter hon och bara finns. Vännerna förstås.

Den värsta smärtan tonar bort och hur ursinnig hon än är på sin kropp märker hon att den svarar, sakta, sakta blir den starkare.

Exakt när och hur hon hittar dit spelar ingen stor roll, bara att hon får kontakt med föreningen Ung cancer. Hon läser om andra, lika unga som hon, som också har cancer. Hon påverkas starkt när hon inser att hon inte är ensam. Andra känner, sörjer och vrålar av vrede. Men skrattar, älskar, längtar, planerar. Också. Människor, inte bara en sjukdom.

Mitt i kaoset hittar Emma något slags hopp och vid den här tiden får hon ett sms från en i Stafettlaget. Det står att de räknar med henne i Stafettvasan 2012.

De är galna, tänker hon.

Eller?

”Jag minns den där dagen när jag gick från att tänka att jag vill dö, till att tänka att jag ska fan leva. För trots bitterhet över livets orättvisa så är jag så otroligt glad över att jag har den där kämparglöden och att envisheten är min främsta egenskap. Utan de kvaliteterna hade jag inte suttit här idag”.

Skrivet den 12 december 2011 av Emma Hellberg i hennes blogg Livmordet.

Den drar över hennes ansikte ibland.

En sky av allvar.

Skiftningen gör hennes ögon nakna.

Cancer är farligt, en sjukdom som kan vara dödlig. Klart att hon är rädd. Hon vill att nästa besked ska vara bra, behöver det.

Hon lär sig allt mer hur hennes kropp fungerar, har inte accepterat, det kanske hon aldrig gör.

Kan man bli älskad trots man haft cancer och fast man har en slida som är konstgjord?

Vågar man älska?

Emma var säker på att hon aldrig skulle vilja. Eller våga. Nu längtar hon. Vill ha en människa nära sig, vill ha sex, vill dela sitt liv.

För mindre än ett år sedan stod hon ensam och vrålade att hon ville dö.

När kroppen är som mest svag efter cellgifterna känns Vasaloppet som en hägring.

Långt borta, ändå för nära i tid.

Eller?

Kroppen minns känslan.

Kuratorns snack om målbilder värjer hon sig mot, tror inte på sånt. Men bilderna tvingar sig på, dyker upp ofta på näthinnan. Sälen den första söndagen i mars 2012. Emma kan se sig själv i bilden.

Är det ens möjligt?

Sjukgymnasten lyssnar på Emma, han frågar och testar. Ett viktigt möte, han ser människan, inte en patient, inget offer utan en envis person, bedömer utifrån det. Ekvationen går ihop. Fysik, vilja, förutsättningar, envishet och tid.

– Det är möjligt, säger han.

Han får snarare bromsa än driva på. Bål, ben, rygg, mage, svetten rinner och hon njuter.

Emma utmanar sin cancer. Alla kan inte åka Vasaloppet, var och en har sitt eget mål.

Hon ger cancern fingret, vägrar att låta den begränsa. Och hon vill dela med sig, göra skillnad, så som andra i Ung cancer gjorde när hon hade gett upp. Inspirera. Om hon kan, kan andra. Det driver henne att berätta så naket.

Ibland är hennes blogg obarmhärtig.

– Cancer skräder inte orden, säger hon.

Nu säljer hon sitt Vasalopp för en krona per meter och allt går till Ung cancers verksamhet. Bankgironumret finns på Emmas blogg.

Hon vägrar böja sig men vet vilket monster hon slåss mot.

Viljan är viktig och envisheten, men det räcker inte. Det krävs mer för att besegra cancer. Behandlingar, mediciner, allt man kan få.

Dessutom krävs det tur. Vissa cancerceller svarar inte tillräckligt bra på medicinerna, vissa tumörer sitter så illa till att man inte kan få bort alla sjuka celler.

Alla har inte tur.

Det handlar aldrig om att man har kämpat dåligt. Emma närmar sig döden i tanken.

– Jag måste ibland, för att kunna leva, säger hon.

Ibland vaknar hon av att hon gråter, skyddslös mot mardrömmarna, ångesten som värk i kroppen.

Ett mål i taget, här och nu.

Framtida segrar tar hon efter hand. Snart ska hon slippa ha urinpåsen utanpå huden, en operation räknar hon dagarna till. Femtio procent bättre, bara en påse på magen.

”I cancerns spår – för framtids segrar”. Det är underrubriken på Emmas blogg.

– Fuck cancer, säger hon.

Mer läsning

Annons