Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Därför tar de med barnen till kyrkogården

Skymningen faller över ljusen i minneslunden på Norra kyrkogården. Här förenas människor i alla åldrar.

Annons
ETT LJUS FÖR GAMMELFARFAR. Anna Theander och Love Christiansen har besökt kyrkogården varje år på Alla helgons dag ända sedan Love var nyfödd.

– Vi går alltid hit, och det brukar alltid vara mycket barn, säger Monika Boström som har med sig sönerna Holger och William.

Monika tror att vi pratar för lite om döden överlag. Att varje år gå till kyrkogården och tända ljus är ett sätt att göra det lite mindre komplicerat att prata om döden.

– Den stunden kommer ju alltid när barnen förlorar någon släkting, säger Monika.

Hennes granne Anna Glader är också här med sin familj, men de är här för första gången.

– Min farmor dog i somras, och vi har läst och pratat mycket om döden. Barnen går lätt undan när de märker att man blir ledsen, de förstår så mycket mer än man tror, säger Anna.

Livets gång, från födsel till död, lika för alla. Andligheten kan bli ännu mer konkret just när den ställs mot nytt liv. För Anna Theander blev besöken på kyrkogården viktigare just efter hon fick barn.

– Love har varit med varje år sedan han var nyfödd. Vi går till minneslunden och pratar om att det kan vara bra att vara ledsen och längta efter någon, säger Anna.

För henne handlar det inte om det kyrkliga, utan en stund att minnas och prata om dem som gått bort, även om det är personer som Love inte ens har träffat. Nu tänder de ljus för gammelfarmor Lilly, gammelfarfar Nisse och gammelmorfar Lage. Love kan namnen och vet att de är i himlen och sover.

– Det är en upplevelse bara att se alla ljusen och att det är så rofyllt, säger Anna.

Staffan Roth bär på sin dotter Vendela som har börjat gäspa lite efter att ha stått och tittat på alla ljusen. Han säger att det inte är så lätt att veta hur mycket barnen förstår, men tror att de ändå förstår på något sätt.

– Jag tror att barn måste lära sig från start att döden är naturlig, säger Staffan.

Johannes och Hanna Thorell är på kyrkogården med sin lilla Albin. De är nyinflyttade och har sin släkt på andra kyrkogårdar, men går hit och minns i alla fall.

– Vi har vandrat omkring, varit vid minneslunden och smittats av atmosfären. Det är andäktigt på något sätt, stilla och med tid för eftertanke, säger Johannes, och säger att det märks att andra som är på kyrkogården har personer i sin närhet som har gått bort.

Tänker vi för lite på döden?

– Kanske, det är stort och ogreppbart och ger mycket ångest. Ändå tror jag det vore bra att reflektera mer och vara rädd om det man har. Pratar man inte om döden kan det vara svårt att inse det på samma sätt, säger Hanna.

Det blir också den tanke som hon bär med sig mest efter besöket på kyrkogården.

– Känslan av att vara glad för det man har, säger Hanna.

BATTERIDRIVET. Albin Thorell har ett eget litet ljus som han fått av sin granne, här med pappa Johannes och mamma Hanna.
NALLARNA. I minneslunden finns inte bara ljus, några nallar har fått en egen plats vid ett träd.
FÖR ALLA. Minneslunden samlar människor i alla åldrar och även någon hund. Maja är här med matte Anna-Sara Tengman.

Mer läsning

Annons