Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Du kan hämta dinahandbojor hos oss"

Det börjar som en kul krogkväll. Det slutar med en våldtäktsanmälan. Utredningen lades ner. Ord stod mot ord, som i så många liknande fall.
Några månader senare får Alexandra ett brev på posten om att hon kan hämta ut ett par handbojor hos polisen.

Annons

Hösten 2010. Det har gått ungefär två veckor sedan serievåldtäktsmannen Niklas Eliasson greps. Alexandra är ute på krogen, har kul och dansar. När krogen stänger hänger hon med ett gäng på efterfest hos Mikael, som hon känner lite grann.

Tidigare under kvällen har hon skickat ett sms till sin pappa: ”var snäll och ha mobilen på”. När efterfesten är slut är det ingen av de andra som ska åt hennes håll. Alexandra åker alltid taxi eller sover över om hon inte kan ta sig hem. Den här gången har hon inga pengar så hon frågar om hon får sova på Mikaels soffa. Det får hon.

När de andra gått smäller dörren igen och Mikael vrider om låset. Plötsligt tar han tag i Alexandras överarmar och trycker henne baklänges mot sängen. River sönder hennes linne, tar ett ännu hårdare tag om armarna och föser henne längre upp mot sänggaveln.

– Det går fort, jag fattar ingenting. Jag vill inte se honom, jag ser honom inte, jag ser hans arm sträcka sig, ta fram handbojor, sätta fast mina handleder över mitt huvud i sänggaveln. Jag rycker till, fan, det här händer mig nu! Gråter hela tiden, skriker nej, nej, nej.

– Han slår mig på käften, klämmer och trycker hårt på brösten. Han får av mig mina kläder och jag ser att han har bara kalsonger nu. Han trycker in två fingrar i mig, hårt. Jag gråter och skriker nej, nej, nej.

– Plötsligt lossar han min vänstra handled. Samtidigt rycker jag loss höger hand ur handbojan. Han går ut ur rummet. Jag har aldrig varit så rädd. Upp på sängkanten, letar efter kläderna, på med trosor, han kommer in och knuffar till mig, jag ramlar bakåt, han skriker ”din fega jävel” och går ut igen.

– Får på mig kläderna, springer ut ur rummet, ser skorna i hallen, på med dem, han säger ”förlåt, förlåt, lova att inte göra en stor grej av det här”. Jag springer, känns som jag flyger, springer, tills det tar stopp nere i källaren.

Alexandra gråter och ringer sin bästa kompis som knappt hör vad hon säger.

Alexandra tar sig ut ur huset, ut i natten. Kompisen kommer och säger att hon måste polisanmäla det som hänt.

Alexandra får skjuts hem och möts av sin pojkvän. Hon tar sig in i lägenheten men minns inte vad de pratar om. Ingenting. Två timmar senare vaknar hon upp på soffan i sitt trasiga linne, under sitt eget täcke.

Tre poliser står och tittar på henne. De vill veta vad som har hänt. Alexandra gråter, de ber henne berätta i korta drag. Hon får upprepa vad hon sagt en gång till när poliserna vill videofilma berättelsen.

Alexandra får klä av sig alla kläder i badrummet. En kvinnlig polis lägger kläderna i speciella påsar, säger att hon måste undersökas på kvinnokliniken.

Tidig morgon. En polis åker med till kvinnokliniken. ”Vill du ha skjuts hem sedan, ring”. En läkare tar emot. Alexandra blir inte tillfrågad om hon vill ha med en anhörig i undersökningsrummet.

– Jag fick aldrig det valet och jag tror att det varit bra om jag hade fått stanna över natten på sjukhuset.

Efteråt släpper polisen av mig hemma och jag går in och lägger mig. Det finns inga ord för hur jag känner mig, jag bara gråter. Vill inte titta på min pojkvän, vet inte hur jag ska bete mig. Den första veckan är jag knappt kontaktbar.

Under dagen griper polisen Mikael. Nästa dag förhörs Alexandra. En läkare tar bilder av hennes skador: blåmärken och märken efter handbojorna.

– När jag kom hem visste ingen i min familj vad de skulle göra med mig. Jag ville bara sova, kände mig som en zombie. Alla muskler var spända, jag hade ryckningar i armarna efter att ha varit fastlåst och ville bara slå ihjäl honom.

I dag kan Alexandra fortfarande känna ryckningarna. De påminner henne om det hon vill glömma. Några dagar efter att Mikael greps ringer telefonen. Han har släppts. Alexandra får en advokat, men henne hinner hon aldrig träffa. Tolv dagar efter anmälan kommer ett brev på posten. Förundersökningen är nedlagd.

– Jag kan inte bevisa att det begåtts en våldtäkt. Undersökningen visar mindre skador som styrker hennes historia till viss del, men det är inte tillräckligt, säger åklagaren Sarah Hajslund Hansen.

Tolv dagar från anmälan till att ärendet lades ner, är inte det snabbt?

– När en person sitter frihetsberövad måste man arbeta snabbt. Mitt jobb är att bevisa brott och i det här fallet räckte inte bevisen. Jag tycker det är bra för alla inblandade att snabbt komma till beslut, säger Sarah Hajslund Hansen.

Ungefär tre månader efter att fallet har lagts ner får Alexandra ett nytt brev. Där står att hon kan hämta sina saker hos polisen: ett silverfärgat handfängsel. Samt nyckel.

– Jag kan inte fatta hur de kan mena att jag ska hämta ut handbojorna. Det känns som om polisen har trott på honom, säger Alexandra.

Enligt åklagarens beslagsprotokoll skulle handbojorna hämtas ut av Mikael.

– Det har helt enkelt skett ett fel hos polisen, säger åklagaren.

Fotnot: Alexandra och Mikael heter i verkligheten något annat.

Hur reagerar du på artikeln?

Har du liknande erfarenheter?

Hör av dig till NA:s granskningsgrupp:

Angela Hanagarth

019-15 52 54

[email protected]

Astrid Lindén

019-15 50 34

[email protected]

Sofie Isaksson

019-15 50 72

[email protected]

Hör av dig

Har du liknande erfarenheter?

Hur reagerar du på artikeln?

Hör av dig till NA:s granskningsgrupp:

Angela Hanagarth

019-15 52 54

[email protected]

Astrid Lindén

019-15 50 34

[email protected]

Sofie Isaksson

019-15 50 72

[email protected]

Mer läsning

Annons