Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förtroendet är avgörande i Peters pussel

Förhöret är nyckeln när många grova brott klaras upp. Förhörsledaren Peter Springare har utrett ett hundratal grova brott.
- Man måste skapa en relation till den misstänkte, säger han.

Annons

Mannen som sitter framför Peter i förhörsrummet är skyldig till mord. Det är polisen övertygad om. Men han är inte dömd förut och har inte erkänt, trots flera förhör. I stället håller han envist fast vid sin historia om var han varit ute och åkt med sin bil när mamman till deras gemensamma barn knivhöggs till döds.

Det är då Peter och hans kollega kopplas in. De vet att mannen i slutet av tidigare förhör börjat visa trötthetstecken – och väljer en helt ny taktik.

– Förhör hade hållits varannan dag, drygt en timme åt gången. Som vi såg det fick han tid och kraft att stålsätta sig på nytt och det var där vi tänkte om, säger Peter.

Den nya taktiken blir att inte släppa taget. Till en början står mannen på sig: Hur kan polisen ens insinuera att han skulle ha mördat sin exfru? Hans blick är fast, viker inte undan. Tiden går. Bit för bit rämnar mannens berättelse när han får samma frågor om och om igen. Efter sju timmar erkänner han. Då orkar han inte stå emot längre.

En liten, liten detalj som inte stämmer får honom att ge upp sin historia: att han plötsligt säger att han kört höger i en vägkorsning, inte vänster som han envist upprepat förut. Andra pusselbitar faller på plats. Han har manipulerat en taxameter i en taxi han själv körde. Och använt tvättstugan halv sex på morgonen.

Peter lutar sig tillbaka i sin stol. Fallet är 20 år gammalt och har stärkt hans människosyn: Alltid visa respekt, aldrig fördöma personen. Annars är det svårt att få en människa som begått ett grovt brott att öppna sig. Det är handlingen som ska erkännas. Det är den Peter ska försöka förmå gärningsmannen att stå för. Så ser han på sitt jobb. – Man måste försöka sätta sig in i den här människans situation. Om det inte är en förhärdad yrkeskriminell man har framför sig behövs det knappast någon Einstein för att inse att det måste pågå ett världskrig där innanför fasaden.

Han skiljer på den yrkeskriminelle och den socialt etab-lerade som aldrig dömts förut, eftersom de drivs av olika krafter när det gäller motivationen att förneka brott.

– Den yrkeskriminellehar i regel ingenting att förlora socialt. Han drivs i stället av en inarbetad kriminell attityd, att av princip inte samarbeta med polisen. Den socialt etablerade har helt andra referenspunkter. Han hatar varken rättssystemet eller polisen, men inser vilka enorma konsekvenser ett erkännande skulle få.

När en yrkeskriminell vägrar prata alls satsar Peter all kraft på att få igång en dialog.

– Då hjälper det sällan att slå nya brottsmisstankar i huvudet på den som sitter där. I stället försöker jag bygga ett förtroende. Vi kan prata om allt från hundar till barnuppfostran och separationer.

Med den socialt etablerade låter han aldrig lång tid gå mellan förhören.

– Förhören får inte heller vara för korta. Den misstänkte ska inte få tid att mobilisera tanke och kraft att stå emot.

Peter talar om ett hantverksyrke som bara delvis kan läras ut i teorin, och som kräver viss fallenhet.

– Alla förhör är unika. En examen i beteendevetenskap betyder inte att du är mer lämpad

än en polis med lång erfarenhet. Eller tvärtom.

Timing är också viktig. Liksom att använda sina verktyg i rätt ordning.

– Man måste handskas försiktigt med de bevis och uppgifter man sitter inne med och

inte säga för mycket vid fel tillfälle. Det bästa är att få gärningsmannen att komma med samma uppgifter själv.

Han tycker att dagens polisutbildning försummar förhörets betydelse. Som hamnat lite i skymundan av kriminalteknikens snabba utveckling.

– Mycket inom förhörstekniken har blivit så robotiserat. Det finns många mallar och manualer och allt mindre utrymme för egna kreativa lösningar. Uppmuntran att jobba med den levande människan bleknar bort allt mer.

Att bara förlita sig på teknisk bevisning är fel utgångspunkt, anser Peter.

– Den bästa bevisningen man kan ha är ett erkännande som kompletteras med teknisk

bevisning. Dna från en man som dödat en kvinna han bor ihop med är inte nödvändigtvis ett bevis för själva brottet. De spåren kan ju finnas där ändå.

Tillfälligheter kan avgöra när en människa blir mördare. Den sjukligt svartsjuke mannen som knivhögg sin exfru till döds berättade hur ilskan hade byggts upp inom honom, och hur han tog sig in i hennes lägenhet på en annan ort.

Väl där lugnar han ner sig. Lägenheten är tom och han inser att han måste åka därifrån. På väg ut genom dörren hör han exfrun och några väninnor komma in i trappuppgången och gömmer sig i panik under ett skrivbord. Där ligger han kvar och känner ilskan växa igen när han hör väninnorna prata om sin kväll på krogen. När väninnorna åkt kryper han fram bakom ryggen på sin exfru, som står och borstar tänderna.

Den inre stress det innebär att döda en annan människa kan betyda att förövaren inte minns alla detaljer i händelseförloppet.

– Så var det i det här fallet. Mannen mindes inte alla knivhugg, men kom ihåg att han höll i en blodig kökskniv efteråt.

Att erkänna blev en lättnad för mannen. Att ljuga och hålla fast vid en osann historia är jobbigt. Det är inte straffbart att ljuga under förhör, men inte heller så lätt att veta när en människa ljuger. – Det finns många klyschor. Som att lögnaren flackar med blicken medan den som talar sanning ser dig rakt in i ögonen. I verkligheten är det mer komplicerat.

Peter är säker: Alla kan bli kapabla att döda.

– Händer något i fel läge i en människas liv kan allt hända. Det vill de flesta av oss väletablerade inte tro. Det är jobbigt att ta till sig att en gärningsman på många sätt kan likna oss själva.

Mer läsning

Annons