Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon håller Dyltabruks kvinnor på tårna

Gymnastik. 1969 gick Inger Ekdal till ordföranden Arthur Pettersson i Axbergs IF och bad om att få starta en gymnastiksektion. ”Visst, men ni kommer snart sluta.” Arthur hade fel: Inger, 76, har sett till att blodet pumpar i Dyltabruk allt sedan dess.

Annons
bara kvinnor. Kerstin Yngvesson, Inger Ekdahl och Maria Andersson är tre av kvinnorna i gymnastiksalen när NA hälsar på. Några män deltar emellertid inte.

Torsdagkväll i januari i Ölmbrotorp. Det vore en lögn att säga att det sjuder av verksamhet. Å andra sidan ska man kanske inte vänta sig det av ett samhälle med runt 300 hushåll, berikat med en skola och ett äldreboende.

Men det finns ett undantag. I skolans gymnastikhall har tio kvinnor samlats för motionsgymnastik. Precis som varit fallet i över fyra decennier — och alltid under Inger Ekdals ledning.

– Jag har varit med i mer än 40 år. Inger har betytt så fantastiskt mycket för oss, säger Ing-Marie Nytting, och ser med beundran på energiknippet på andra sidan omklädningsrummet.

Inger själv har inga planer på att dra ner på takten.

– Hur länge man kan hålla på? Tja, hur länge som helst väl, bara man kan stå upp och röra på sig.

Vi tar det från början:

Inger Ekdal jobbade under sitt yrkesverksamma liv med mental- och psykvård på Västra Mark, och följde med när specialsjukhuset flyttade till Mellringe. När den stora psykreformen genomfördes på 90-talet passade Inger på att gå i pension, vid 63 års ålder.

Vid sidan av jobbet har hon hela tiden agerat gymnastikledare hemma i Dyltabruk

– Jag tyckte det verkade roligt att leda gymnastik. Så jag gick några utbildningar och lyckades få Axbergs IF att starta en sektion.

Till att börja med fick Inger hålla till i bygdegården och i Folkets hus. När skolans gymnastiksal byggdes på 80-talet flyttade man mer än gärna in där.

– Det fungerade i de andra lokalerna också, men när gymnastiksalen byggdes blev det ett lyft.

Under åren har Inger lett barngrupper, mamma-barngrupper och grupper med jazzgymnastik och motionsgrupper.

Omklädningsrummet fylls av de ena motionären efter den andra, när NA hälsar på.

Samtliga är kvinnor.

Var är killarna?

– Killarna? Nä, det här verkar inte vara nåt för dem. Jag vill minnas att det fanns en liten motionsgrupp för män en termin, men den försvann snabbt.

Inger, däremot, är inte den som viker ner sig. Fysiken är det sannerligen inga fel på, så när som på knäna.

– Jag har opererat in titankulor i båda knäna och ibland kan det kännas lite stelt.

Operationen innebär en tid med kryckor — men tro inte att Inger glömde bort sin motionsgrupp för det:

– Då stod hon här med kryckor och gapade åt oss, skrattar Yvonne Ramberg.

Inte heller en bruten arm innebar något avbrott.

– Nä, då gick det ju att härja och vifta med gipset, konstaterar Inger.

Musiken börjar ljuda i gymnastiksaken. Ingers dotter Maria deltar i träningen och har tagit på sig att sköta det tekniska.

– Och mitt barnbarn Sofia håller i en liten barngrupp nu. Så återväxten är tryggad, ler Inger.

Mer läsning

Annons