Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Jag tror att papperstidningen har en framtid”

Artikel i NA i somras när Henry Sidén fyllde 85.

Annons

Den här tisdagsförmiddagen råkar Henry Sidén fylla 85 år. Att tillbringa några timmar vid hans balkongodlingar med både pelargoner och potatis (!) är en trevlig resa genom tidningshistorien men också med en påtaglig nutidsförankring.

– Det finns alltid en morgondag, säger Henry med ett leende, som också innehåller en medvetenhet om att morgondagarna trots allt inte är oändliga i hans ålder.

Han har haft ett långt förhållande med NA:s läsare sedan han värvades till tidningen 1960. I många år var han tämligen anonym för läsekretsen. Märkligt nog förblev han det ända tills han nästan hade förlorat språket efter en stroke.

Läkarna befriade honom från en plommonstor utvidgning på ett blodkärl i hjärnan och Henry inledde omedelbart och med stor envishet rehabiliteringen, som lyckades så väl att han 1988 blev en av landets första läsarombudsmän under vinjetten I läsarnas tjänst.

Där kunde han utveckla flera av sina journalistiska intressen. Han hade många läsarkontakter, som gav många tips och uppslag till kollegerna på tidningen. Han fick också en bas för att utöva pedagogik, att diskutera artiklar och dela med sig av erfarenheter.

På redaktionen hade Henry Sidén stor auktoritet, grundad på ett otroligt intensivt arbete. Begreppet utbrändhet var inte uppfunnet.

–Vi hade helt enkelt jävligt roligt, minns han, som var redaktionens motor, men också hann skriva en hel del, bland annat veckokåseriet Måndag.

Han började dagen med att lyssna på radion och bläddra igenom 24 dagstidningar innan han ledde dagens nyhetsmöte.

– Jag hade ju bara realskola, jag var tvungen att kompensera det med att vara påläst.

Tillvaron var inte alltid en dans på rosor, varken för hans egen del eller omgivningen. Reportrar vittnar om en respekt för mannen med luggen, mustaschen och den intensiva blicken, en respekt som kanske mer ska beskrivas som rädsla. Men för många är han också läromästare och mentor.

– När jag kom till tidningen var den omodern, det fanns ingen journalistik, berättar han.

Av någon anledning ville dåtidens NA-ägare, Claës Ljung, värva Henry från Arboga Tidning, som då var en framåt landsortstidning med många kända skribenter.

– Claës Ljung var intresserad av tidningen för att tjäna pengar, men ägnade sig inte åt journalistiken. Jag arbetade som nattredaktör och ville förändra journalistiken och det var inte alltid populärt, men när Anders Clason kom som blott 28-årig chefredaktör 1968, vill han att jag skulle börja på dagen.

Vid den här tiden blev NA påtagligt moderniserad med utökad fotoavdelning, grafiska illustrationer och rader av nya, unga medarbetare, som också fick utrymme att förändra tidningen. Dock inte hur mycket som helst.

– 1971 gjorde jag en provtidning i dagens lilla format. Jag såg det mindre formatet som en förbättring för läsarna, men direktionen såg det som ett hot mot annonsintäkterna, så det blev inget av. Den gången.

Henry Sidén hade ett stort inflytande över NA, men det manifesterades aldrig genom att han fick bli redaktionschef, något han skyller sin begränsade skolning för.

– Realskolan var bra men inte tillräcklig.

Ditt råd till dagens unga, som ofta vill bli journalister?

– Väj ett annat yrke, säger han först med ett skratt, men byter sedan direkt. Journalist är det bästa och roligaste yrke som finns. Även om man ibland får syssla med jävligheter finns det inget annat som är så bra.

– Har man inte geni får man ta till knogarna och handen har fem knogar: Flit, Fantasi, Mod, Noggrannhet och Hjärta, är beskrivningen av journalistikens hantverk.

För att hänga med i sitt favoritintresse är det slit som gäller. Synen är nästan helt borta men goda vänner hjälper honom att följa flera facktidningar och han hör till de flitigaste lyssnarna på NA:s radiotidning.

– Men högtidsstunderna är lördagar och söndagar då radions P1 sänder Medierna, Publicerat, Go´morron världen och andra program för den som är intresserad att följa medier och samhällsdebatt.

– Jag tror att papperstidningen har en framtid. Journalistiken har blivit bättre med fler artiklar, som jag kallar färdiga. Det innebär att läsaren ska känna att han fått något, nästan som en present, av att läsa tidningen. Men det behövs flera sådana artiklar.

Mer läsning

Annons