Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Är sanningen viktig?

Vandrade Kungsgatan fram. Jag var så trött att det kändes högst relevant att lägga sig i en av alla de trappuppgångar som jag passerade.

Annons

I ett stadie av narkolepsi light där den ”obetvingliga dagliga sömnattacken” låg på mina axlar som ett ok försökte jag hinna hem innan rullgardinen föll. Det är sådana tider nu. Människor är trötta och längtar efter ljuset. I ett skyltfönster som jag passerade stod en ljusterapilampa och lös. Jag tänkte: Vad har jag att förlora. Så jag ställde mig där, blundade och ramlade in i ljuset.

Om detta nu hade varit en film eller en bok hade jag fortsatt ramla. Vidare in i ljuset och landat i någon sorts barndom. Och där hade jag stått och funderat över debatten om Jimmie Åkessons uppväxt och barndom fast det förstås skulle ha känts väldigt märkligt.

Jag tänker mycket på uppväxt. Den bedrägliga och förrädiska. Om det har jag skrivit så kallat spaltmeter.

Dom säger att det beteendet brukar komma med åldern. Att se bakåt. Minnena är oftast så klara i mitt huvud, så konkreta och självklara i mitt lager av sparade data. Men om jag skulle spegla dessa minnen mot vänner och bekanta som var med samtidigt där i tonåren hur skulle deras sanning se ut? För inte allt så länge sedan mötte jag en vän jag umgicks mycket med i tonåren. Min sanning var att jag mest dragit ut honom på jävligheter och haft ett dåligt inflytande. Hans föräldrar gillade mig, litade på mig och vad fick dom för det? Min väns berättelse var en motsats och det han sa gjorde mig tårögd. Hur många andra saker har man gått och inbillat sig hela livet?

Jag var och föreläste en kväll, magen var lite orolig att någon från mitt förflutna skulle komma och syna min story, mitt liv och mina livsval. Men det kom inte så många och ingen från förr. Eller förresten: En kvinna i samma ålder som mig, en 67:a, ville tala med mig. Inte så mycket om ungdomsminnen men vi kom in på det. Vägar som korsats, fester som delats, vänner som glatt oss. Våra sanningar. Inte helt identiska. Men är det viktigt då? Att nå fram till en sanning. Kanske när jag ger ut min självbiografi i framtiden. Det är då det brukar brinna till i sanningsträsket. Arga och kränkta spöken från förr.

Men jag vet inte. Kanske sover jag när detta skrivs. Ljusterapin hjälpte åtminstone inte.

Det är i alla fall sant...

Fabricerade sanningar

1, När jag var ung var jag en grymt talangfull baslirare i punkbandet Äckligt Arga Atleter.

Det var den banan jag skulle ta när fotbollen kom in.

2, I skolan var jag en teaterapa som hela tiden ville synas och höras. Organiserade små teateruppsättningar där vi spelade upp så kallade klassiker varje halvår.

3, Roma ringde häromdagen och ville ha in mig i sin organisation. Totti hälsade. Jag tackade nej. Örebro är ju så fin på sommaren tänkte jag...

Mer läsning

Annons