Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: En skymt av upprättelse

Jag var runt femton år när jag kom hem från skolan och fick se en främmande man sitta vid vårt köksbord i Falun.

Annons

Mannen var kanske inte så gammal. Men de synliga delarna av hans ansikte vittnade om att livet hade varit svårt, och kanske fick det honom att se äldre ut än vad han egentligen var. Ena handen höll han över ögonen, och med den andra handen kramade han hårt en kaffekopp. Jag minns hur hans kropp skakade.

Det var nog första gången jag såg en vuxen man gråta.

Ruben var pappa till Olle, ett av morbror Stures alla påstådda offer.

Ruben hade åkt hela vägen från Norrland för att träffa mamma och för att prata om det som han hade så svårt att tro på; att Sture verkligen skulle ha dödat Olle.

Mammas berättelse om sin barndom och om hur hon upplevde Sture, skingrade inte Rubens tvivel. Det fanns så mycket att prata om, och så mycket att försöka få klarhet i, men orden räckte inte till. Frågorna hängde kvar i luften långt efter det att Ruben rest sig upp ur den knarrriga stolen, och begett sig tillbaks till Norrland.

Sture blev aldrig dömd för mordet på Olle, men det ansågs ändå polisiärt uppklarat. Det fanns åtskilliga fler liknande erkännanden som aldrig ledde till åtal. Åtta erkännanden nådde domstolen, och i alla rättegångarna fälldes morbror Sture för mord. Sveriges största seriemördare var skapad.

Nu har den sista morddomen rivits upp och Sture är inte längre seriemördare, inte ens en mördare. Det skulle krävas en hjälte för att rucka på de påhittade sanningarna, journalisten Hannes Råstam.

Det kommer alltid att kännas att hjälten i sagan hann dö innan han fick chansen att se vad kampen resulterade i. Hannes gick nämligen hastigt bort i cancer för lite mer än ett år sedan.

Det har gått fem år sedan Hannes fick min morbror att ta tillbaka sina falska erkännanden. Hannes gjorde det möjligt med en återförening i ”ett familjedrama av Bibliska dimensioner”, som han själv uttryckte det.

Det starkaste beviset, de brända ”resterna från en människa”, var i själva verket plast och lim. ”Vattentäta skott mellan terapi och polisarbete” har visat sig vara jättelika läckande såll. De "återuppväckta minnena” var ingenting annat än fantasier skapade i ett aldrig sinande drogtöcken.

Alla de som förut tystades ner, har tack vare Hannes, äntligen fått göra sina röster hörda. Min pappas berättelse om när polisutredaren under ett förhör plötsligt stängde av bandspelaren och spände ögonen i honom och sade; ”Vi vet saker som ni inte vet. Sture är skyldig till det här, så varför säger du inte bara säga som det är, så att offrens familjer får ett avslut?”, blev till och med en av resningsgrunderna.

För första gången på tjugo år har makthavarna gett alla oss som drabbats av de ansvarigas förödande insatser en skymt av upprättelse.

Men hur lättad jag än känner mig efter att ha fått höra beslutet om att det sista åtalet nu läggs ner, kan jag inte skaka av mig känslan som den där gamla mannen vid vårt köksbord lämnade efter sig, den där dagen för så länge sedan.

Mer läsning

Annons