Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På vandring till ödetorp

Intresserad av ödetorp i kombination med vandring i vacker i natur? Då finns leden Snårsjön runt med tillhörande framtagen torphistorik om makarna Jansson på Fallabygget och andra torpare.

Annons
Engagerad. Morgan Svensson är fogde i Närkes Skogskarlar. Han har hittills besökt 231 av 306 skyltade ödetorp och delar gärna med sig av sina kunskaper.

Det är en av sommarens varmaste dagar. Morgan Svensson, från Närkes Skogskarlar, åker ut till Talludden utanför Åsbro på utsatt tid, utan att veta om några fler kommer att orka ge sig ut på någon vandring. Men faktiskt, uppslutningen blir över förväntan.

Hallsbergsparet Kent och Birgitta Fransson säger att de under Lerbäcksmarken försökte hitta ut till ett par av ödetorpen på egen hand, och från andra hållet, men att de misslyckades. Det är också därför som vandringen arrangeras, för att Morgan ska kunna både guida och visa vägen.

– Man skulle kunna kalla det här området för att ha varit tätbebyggt på sin tid, så många torp låg faktiskt runt Snårsjön, säger Morgan.

Annlis Andersson och Eva Holm kommer tillsammans, med håret uppsatt under skärmmössor. De är goda vänner från Pålsboda. Oftast då de befinner sig ute i skog och mark är det på sina islandshästar, men i dag är de istället förberedda för vandring.

– Vi är nog lite nostalgiska av oss, det är alltid intressant att höra om de som tidigare bott på en plats, säger de om varför de kommit.

Till sällskapet som snart ska ge sig iväg hör också Bosse Karlsson, som själv varit med och röjt leden och efter första torpet kommer att avvika för att kolla in lingonskogen på okänt håll, och en annan krutgubbe: Ove Jansson som trots värmen redan innan den här vandringen har varit ut till tolv andra ödetorp tidigare under dagen.

Naturreservatet Viken tar emot med mossbeklädd gammelskog nere i en sprickdal. Solen når inte ner till oss alls, medan Morgan visar på resterna av en kolmila. Intill stigen är marken uppbökad av vildsvin.

Efter en brant stigning når vi upp till resterna av det första ödetorpet, Höjen. Ett egentorp där den siste brukaren Karl Fredrik Norberg med hustrun Maria Jansdotter flyttade in 1912. Sonen Arvid, född 1883, var dövstum. Han placerades på ålderdomshemmet i Västra Å 1920 och 1927 flyttade även Karl Fredrik och Maria dit. Kvar på platsen i dag finns husgrunden, jordkällaren och den stensatta kallkällan.

– Säkra tecken på att det legat ett torp på platsen är avvikande träd såsom lönn eller äppelträd och syrénbuskar. Torpen låg också ofta på en höjd, odlingsmarken var oftare magrare där men fördelen var att man undvek nattfrosten som på hösten drev in i dalarna, berättar Morgan.

Vid Fallabygget blir åskmullret som tidigare hörts i fjärran allt mer påtagligt och det börjar blåsa upp. Snårsjön skymtar långt nedanför oss där det går vita gäss i det oroliga vattnet. Snart faller de första tunga dropparna.

– Vill ni söka skydd eller fortsätta, undrar Morgan- men alla står redan redo att fortsätta gå. Det är ju bara vatten, som någon säger.

Bakom oss lämnar vi Fallabygget, platsen där barn en gång i tiden var med och smidde spik och som senare istället kom att bli fritidsbostad åt flera olika familjer, innan det brann ner i början av 1960-talet.

Åskan driver vidare och bort, efterlämnades endast några droppar på oss som torkar på nolltid i hettan. Den medhavda halvlitern med vatten går åt försvinnande fort.

Vid andra änden av Snårsjön tar Morgan oss med på ett stickspår, till resterna av torpet Bergfallet där det växer en stor lönn ute på en äng. Alla skrattar gott åt Morgans vägbeskrivning till platsen, som i stort består av att man ska vika av från mountainbikespåret in mellan två stora granar. I en trakt som i stort består av mest granar.

På Snårsjöns andra strand vandrar vi under klarblå himmel och med sjövattnet helt spegelblankt alldeles intill oss. Svårt att tro att vi befinner oss rakt över och endast knappt en timme bort från den plats då hela naturen och sjön var så orolig under åskovädret.

Birgitta Fransson börjar fingra på mobilen och konstaterar att vi gått drygt de 6,3 kilometerna som påannonserats vara hela Snårsjöleden runt. Vilket får Morgan att förstå varför det tog så lång tid då han senast gick runt leden i vintras: kartans uppgift stämmer helt enkelt inte utan vandringen är minst dryga 2 kilometer längre.

Vattnet är nu slut, men inte lusten till att vandra. Färden fortsätter upp och ner för bergskanter, över spångar i djupa skogen och mot slutet även till Morgans förtret över ett stort hygge där gammelskogen har fått ge vika för det moderna skogsbruket.

Samtal pågår i ledet om de uppväxta barnens yrkesval, om att åta sig sysslor vid sidan av efter pensioneringen och om utflykter som företagits under den tidigare sommaren. Allt tillhörande vardagen där utanför skogen, som kan kännas avlägsen efter snart tre timmar i avskildhet.

Drygt 8 kilometer vandrade vi den där dagen, som kanske var en av värmeböljans sista.

Naturreservatet Viken.
Stig genom Viken.
Resterna av jordkällaren vid ödetorpet Fallabygget.
Här låg Fallabygget.
Åskoväder över Snårsjön.
Mossmarker intill Snårsjön.
Vila. Ove Jansson njuter av sitt fika under lönnen vid Bergfallet. Han tvekade inte att följa med, trots att han redan innan vandringen besökt tolv andra ödetorp.
Kent Fransson vid Bergfallet, nedlagt 1917.
Vid Sjökanten. På Snårsjöns östra kant går vandringsleden alldeles intill vattnet. Det kunde kännas lockade att för en stund glida ner och svalka sig i vattnet, men med ett kortare avbrott på en utsiktplats gick färden vidare i raskt vandringstempo.
Vy över Snårsjön.
Kort vila vid utsiktspunkt
Snårsjön.
Funderar på att lämna stigen och hoppa i vattnet istället...
Spång över vacker mossa.
Bosse Karlsson, vandrare och lingonplockare.
Vildsvinstramp intill människotramp.
Snart tillbaka vid bilarna.
Övervuxen cykel som nog legat där en tid...

Mer läsning

Annons