Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem ska anställa demsom inte orkar prestera hundra procent?

Annons

Vem ska anställa 60-åriga Alija Mehmedovic medan han kämpar för att få sin plastarm att lyda? Var finns de där jobben som alla politiker pratar om?

De som jobbar med människor i Alijas situation känner inte igen sig i den politiska debatten. Retorik och praktik hänger inte ihop, säger de, och glappet mellan de människor som har sjukpenning och arbetsmarknaden är fortfarande alltför stort.

Från talarstolen säger politikerna att ”alla ska få jobb efter sina förutsättningar”. Men politiker från båda blocken bestämmer ju själva över stora arbetsplatser - kommuner, landsting och myndigheter - som borde kunna anställa människor som Alija. Ändå är de politiskt styrda arbetsplatserna dåliga på att anställa personer med funktionsnedsättning, tycker Örjan Samuelsson på stiftelsen Activa i Örebro län.

När människor hamnar mellan myndigheterna skyller de politiska partierna på varandra – och på Försäkringskassan. Samtidigt har ju politiker från alla partier varit med och skapat det system för sjukskrivningar som finns i dag. Ett system som har drabbat Alija.

När Arbetsförmedlingen beskriver vilka grupper som har svårast att få jobb prickar Alija Mehmedovic in nästan varenda ”rätt”. Han är över 55 år, kommer från ett annat land och är dessutom funktionshindrad. Så visst kan man förstå den arbetsförmedlare som skrev att det är ”utsiktslöst” för honom på arbetsmarknaden.

Men på Försäkringskassan spelar det ingen roll om jobbet finns i verkligheten. Sjukpenningen kan dras in i alla fall, om läkarintygen tyder på att man kan klara av en arbetsuppgift. Så står det i de lagar som politiker från båda blocken har fattat beslut om.

Handläggaren Marie-Ann Smedstad blir därför arg när hon hör politiker säga: ”Så där var det inte tänkt.” För det står ju där klart och tydligt. Tredje kapitlet, sjunde paragrafen. Att hon ska ”bortse från arbetsmarknadsmässiga förhållanden.” Det beslutade riksdagen redan 1995, under socialdemokraternas tid vid makten. Och formuleringen finns fortfarande kvar.

En annan handläggare, som vill vara anonym, använder ordet ”fantasijobb” och erkänner att det är frustrerande. ”Det är vi som blir syndabockarna”, säger hon, ”men vi är ju styrda uppifrån”. Var finns dessa jobb, undrar hon, som de sjuka numera hänvisas till.

Tanken med lagen var – och är fortfarande – att vi inte ska ”låsa in” människor i sjukskrivning. Det där passiva som långtidssjukskrivna Catarina Julin beskriver när hon säger: ”Ibland har jag funderat på om jag inte har blivit mer sjuk av att vara sjukskriven.”

För det var ju faktiskt så. Att man kunde gå sjukskriven väldigt länge utan att ha kontakt med någon. Inget politiskt parti tyckte att det var bra. Därför hänvisas många sjukskrivna i stället till Arbetsförmedlingen. Det har blivit ännu striktare sedan Alliansen införde en tidsgräns för sjukpenningen.

Många sjukskrivna blir glada över chansen att få arbetsträna på en arbetsplats, påpekar handläggaren Marie-Ann Smedstad. Och så är det. Men det förutsätter ju också att det finns jobb efteråt. På riktigt.

Problemet är att de politiska beslut som skulle hjälpa Catarina och andra i samma situation verkar ha fått motsatt effekt. Forskaren Björn Johnson berättar i boken ”Kampen om sjukfrånvaron” att flera av besluten snarare drog undan fötterna på de sjuka. Björn anser till och med att det var politiska beslut som ledde fram till att sjukskrivningarna ökade under 90-talet och början av 2000-talet.

Förut kunde nämligen staten gå in med ett ekonomiskt bidrag om arbetsgivaren behöll anställda som hade blivit sjuka. Ett lönebidrag från Arbetsförmedlingen eller en förtidspension på deltid från Försäkringskassan. De möjligheterna togs bort redan under 90-talet.

Utan ekonomisk ersättning valde många arbetsgivare att säga upp i stället för att omplacera. Det gäller inte minst de arbetsplatser som politikerna själva bestämma över.

Ta Örebro kommun till exempel. Tidigare skapade kommunen nya tjänster så att en undersköterska som slitit ut kroppen inom hemtjänsten kunde få ett lättare jobb inom administration. Jan Andersson på SKTF i Örebro säger att det inte längre fungerar så. Nu sägs utslitna människor i stället upp.

Så var finns då arbetsgivarna som tar emot människor som inte längre orkar prestera hundra procent? Förvånansvärt nog är det framför allt små företag som ställer upp, berättar personer på både stiftelsen Activa och Arbetsförmedlingen. ”För där kan vi prata direkt med dem som fattar beslut om anställningar”, förklarar Örjan Samuelsson på Activa.

Och här finns kanske också lösningen. Att ringa upp arbetsgivare och berätta vad just den här personen kan. Att förklara att man finns där och stöttar hela tiden, både praktiskt och ekonomiskt. Så, tror Örjan Samuelsson, kan man få fler arbetsgivare att våga. ”Och de flesta blir glatt överraskade när de märker hur bra det går.”

Frågan kvarstår: Var finns jobben? Vem är beredd att anställa en 60-årig enarmad man? Är de politiskt styrda arbetsgivarna det? Är du?

FAKTA:

2008 infördes tidsgränser i sjukpenningen, beslutade av Alliansen. Det innebär att det finns en maxgräns för hur länge man kan få sjukpenning. Därefter hänvisas många sjukskrivna till Arbetsförmedlingen för att testa om de kan få ett jobb. Cirka 40 procent av dem som blev av med sjukpenningen vid årsskiftet har fått tillbaka sin sjukpenning igen. Cirka 800 personer har precis som Alija Mehmedovic hamnat mellan myndigheterna och får inte ersättning från vare sig Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan.

Mer läsning

Annons