Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Artikelserie: Här är läsarnas egna foton och dikter om skogen

Artikel 13 av 13
Skogen
Visa alla artiklar

Vad betyder skogen för oss och vem är den egentligen till för? Hur skildras skogen i konsten och litteraturen och vad är det för hemligheter den gömmer? Vad innebär det att äga, förvalta och bruka skog?

Annons

Det är frågor som vi har vridit och vänt på i serien "Skogen". Nu sätter vi punkt för den med bidrag från er läsare.

Vi har bett er att skicka in foton och dikter om skogen under seriens gång och vad kan vara ett bättre avslut än att visa ett urval av alla vackra ord och bilder ni nu har bidragit med.

Ett stort tack till er läsare!

Läsarbidrag:

29/3 2018

Åhh skogen betyder så mycket, när du kliver in: Doften, tystheten, mossan, alla svampar (oavsett ätbara eller ej).

Kaffe o en äggmacka i stillheten på en stubbe som småfolket inte bor, själslig ro, med min dotter Charlotte.

Inte så bra på dikt men ni får några bilder.Älskar skogen

Maija Luuk, Hovsta, Örebro

29/3 2018

”Landskapet är vårt finaste fornminne”

Skogen är för mig en levande historisk kulturmiljö. Man kan vandra genom den, stanna till, och ibland upptäcka saker som sjunkit ned i historiens gungfly.

Jag växte upp på en gård i byn Mullersäter utanför Mullhyttan. Mina första erfarenheter av skog var tillsammans med pappa. Han fällde, kapade och kvistade. Det var vårvinter. Jag fick hjälpa till att kvista och köra virkeslass med hästen och på så sätt kände jag mig lite viktig. Men mest minns jag nog rasterna med smörgås, varm mjölk och kaffe. Den tidens skogsbruk, på en mindre gård under 1950- och 60 talet, var av det mer lågintensiva slaget.

Under de senaste decennierna har jag otaliga gånger vandrat genom min barndoms vildmark, som utgörs av skogarna i södra Kilsbergen. Ibland tar jag bussen från Örebro mot Karlskoga, kliver av i Villingsberg och går till Mullhyttan. Jag tänker mig det som lokalhistoriska fältstudier.

Slående är den kulturmiljö man möter. Lämningar av torpställen och små skogshemman, gruvhål, gamla fördämningar, kolbottnar, stenmurar och jordkällare, ett och annat förvildat fruktträd och gamla bärbuskar. För och inte tala om alla stigar som inte längre ”finns”, dvs inte finns på moderna kartor. En hel del av dem har överlevt.

För några år sedan upptäckte jag på en karta från 1860-talet noteringen”Konsthus” vid en bäck. Ett konsthus är ett inbyggt vattenhjul som drev pumpar och hissar vid gruvor, kallas ibland konsthjul, gruvkonst eller rätt och slätt konsten. Konsthuset ifråga skall ha legat vid bäcken mellan Stora och Lilla Sirsjön. Märkligt tänkte jag. Det har ingen sagt något om. Jag tog mig dit och fann stenläggningar, rester av fundament, som rimligen måste vara skapade av människor. Alla känner till konsthjulet längre ner och den 80 m långa stenmur som byggdes när Hjulhusdammen skapades, men ingen jag pratade med visste något om konsthuset vid Sirsjöbäcken.

Alldeles nyligen fann jag en notering i Daniel Harbes bok Folkminnen från Edsbergs Härad del 2 (sid 229). Där berättar skogvaktare Gustav Karlsson, från Grönbergshöjden om sin farfar, som arbetade med gruvkonst vid Hjulhusdammen. Och han säger följande: Men det fanns en äldre konst också, en som var byggd innan farfar kom hit. Den gick från bäcken mellan Sirsjöarna opp till Hagabergs gruvor”.

Upptäckter av det här slaget matchar definitivt mina minnen av pappa och mig, när vi satt på varsin stubbe i skogen en vårvinterdag med smörgås och kaffe.

Sören Säterhagen, Örebro

26/3 2018

Puder av snö från bergen far och en regnbåge i glada färger blir kvar. Av denna skog får jag aldrig nog.

Luften  är krispig och klar och fram i spåret med skidor jag far. Ingen ord är storslagna nog för att beskriva denna skog.

Sara Wallin, Örebro

26/3 2018

Jag älskar att ströva bland stock och sten! Riset som bryts under mina fötter, är det enda som bryter tystnaden! Men en och annan fågel ger sig till känna. Dofterna från mossa och barr känns ljuvlig och underbar, här vill jag bara vara.

Benny Lindahl, Örebro

20/3 2018

Två bilder från sensommaren 2017. De är tagna under en skogspromenad utanför Fogdhyttan. Skogen är för mig en oas där man kan samla tankar och bara njuta av nuet.

AnnSofie Westman, Örebro

12/3 2018

Kan inte få en bättre utsikt vid fikapaus efter blåbärsplockning.

Madeleine, Kumla

12/3 2018

Naturen smyckar allt.grönt och fint även på hösten.

Här bild från Lilla Lugnet, Hällabrottet.

Peter Andersson

12/3 2018

Jag älskar skogen!

Men det ska vara sån där riktig skog.

Inte ung slyskog som man knappt kan gå i,

 Den är så tät och fylld av traktorspår.

Jag älskar den gamla skogen,

som är omväxlande och med stigar i.

Som är fylld av bär och svamp,

spännande djur och fågelsång.

 

När jag var tonåring, i en stockholmsförort,

och kände mig oförstådd, rädd och lessen

gick jag ut i skogen.

Ensam gick jag.

Där blev jag lugn och trygg.

Då fanns det ännu skog kvar där.

 

Nu bor jag på landet.

Skogarna runt omkring mig huggs ner.

När de stora skogmaskinerna kommer gråter jag inom mig.

Den vackra gammelskogen kommer ju aldrig tillbaks!

Agneta Ogebratt, Kopparberg

12/3 2018

Skogen

är inte bara något att strosa i. Något som generöst ger oss svamp och bär att plocka, något som låter oss lyssna på fåglarna och titta på myror och annat kryp på  marken. Skogen omgärdar oss med sin tysta vägg av träd, grenar, sten och buskage. Som en trygghet, men också magi. Den är en del av vårt ekosystem som vi är satta att vårda. Och då i meningen riktig skog – skog med stora träd, små träd, olika träd, buskar, snår, stubbar, legor, gammalt, nytt. Allt i symbios med alla varelser som bor i skogen och lever på den. Från minsta lilla myra till stora älgar, rådjur, räv, varg och björn. Alla behöver vi skogen. Utan skogen är vår kultur fattig.  Vi behöver den. För att leva, andas, och vara människa fullt ut.  

När skogen skövlas och lämnar stora sår i landskapet, då har människan tappat bort våra samband med det som vi ursprungligen kommer ifrån och varifrån vi kan hämta vår livskraft och vårt sammanhang med livet.

Brita Sylvan, Kopparberg

9/3 2018

Skogen – mörker och ljusMitt förhållande till skogen är kluvet. Som barn bodde jag mitt i skogen och tyckte mest den var svårgreppbar och hotfull. Min litenhet och ensamhet blev ännu mindre och ensammare när den stora och ödsliga skogen omgav mig. Mest skrämmande var skogens kompakta mörker.     Det väckte en längtan i mig, både till staden, dess ljus och dess myller av människor – och till de öppna vidderna; slätten, havet, horisonterna. Det är ingen slump att jag sedan länge bor mitt i en stad på en slätt.     Idag när jag kan förhålla mig till skogen på mina egna villkor, som gäst i självvalda marker, kan jag njuta av skogens ro, dess speciella tystnad (som aldrig är tyst) och dess totala ointresse av mig. Ibland är det precis vad jag behöver. Men jag söker mig helst till tall- och blandskog, lite glesare och luftigare än den kompakta granskogen. Trots att jag idag vet att skogen inte bara är mörker – och att ljuset i skogen, det är något alldeles speciellt.Magnus Sundell, Örebro

9/3 2018

Trollskog - gammelskog

levande föränderlig

smådjur, kryp och rådjur

Trädens stadiga skrovliga stammar

Solljuset silar genom löv och grenar

Två barn med händerna utsträckta 

famnar gamla träd

klättrar på stora stenar

klappar mossan

leker kurragömma bland snåren

bygger kojor i granarnas skydd

Leker i timmar

En dag - skogsmaskiner

sedan ödemark

vattenfyllda hjulspår

rishögar timmerhög

Ensamma träd svajar vilsna i vinden

knäcks i höststormen

Andra skogen

Träd i rader

alla av samma sort

Skogsbolagens dröm

ingen vill gå där

Höga pelare på led

stänger ute solljus

Träden lever

men skogen känns död

Margaretha Garp, Vedevåg

5/3 2018

Skogen

kom in hit

och lev i landet

utan fara

rädsla och oro.

Ingen ondska 

ingen avund

inga lögner

inga jägare

som VILL döda

Träden ska skydda dig

mossan skall värma dig

och luften uppfylla dig

Vila i mig.

Under en gran

 

Tiden går och går

Vart går tiden,

var gömmer den sig?

 

Till skogen

går den

lägger sig ner på mossan

under en stor gammal gran.

Där stannar tiden.

Margareta Nordahl, Storå

23/3 2018

Det sägs att allt är tillåtet i krig och kärlek

så jag skrev en kärleksförklaring till det myller av liv

som tätorter och virkesåkrar saknar.

Jag skrev en "krigsförklaring" till de som förespråkar

exploatering och utarmande av detsamma.

 

På Biologisk mångfaldiska

skriver jag denna dikt 

Obegriplig sommargyllen ett syltåg av hieroglyfnyckelpigor

Drar i alla blåtåtlar, lyfter mindre märgborre svart sköldlav 

Höjer mindre märgborre renfana

Med pipdån, dunder och brakved

Och sätter klofibbla och kärringtand i prästkragen

På skogstordyvel-bolagen 

Skäller utter svinroten efter notblomster!

Nötskriker: grävling där du står!

Men ingen förstår

Bryr sig inteveronika ett skvattram om 

att arter i Tivedtrappmossa

Försvinner som trollsmör i solsken.

 

Jag letlavar, är en ängssmygare och lövsångare,

Som lägger mindre vattensalamander panna i djupa nervveckmossa

Sveper mig i sorgmanteln över glanslös dvärgborre industri

Sommargyllen viskar 

blodrot, 

blodlav, 

Blodticka

blodriska

ängsklockorna klämta och tallticka

För det finns en gränsticka

Där grön vårtbitare forssörteri

Stinknäva värre än purpurbärfis.

Där ekorrbärsystemet klippfibblas bort

Av granbågmätare, övertallhedlöpare, bandithoppspindlar och

Byråkratidiglocke lika fyrkantig johannesört som en kvadratspindel

Som samlar harklöver och tävlar om ärenpris i att säga

Det hare aldrig funnits sångsvan mycket skogsvicker

I Sverige sommargyllen nu,

När de menar trädpiplärka-plantager...

Vilken dubbeltrast-moral!

 

Mindre hackspett gräslängtand

Går steglits för steglits in i skogsnäppor 

med flyttblocktrappmossa täckta av

Korallav stor revmossa.

under vågig sidenmossa.

Bland Gammelgranslavar, 

Flagellkvastmossar signalarter

Lysmossande som opalmosser

Och skogstjärnor i mörkfruktig xylographa nattviol.

 

Mindre hackspett kärleksört

Blomkålsvampar för aprikostofsspinnare,

Stensöta mosippa, klockpyrola.

Amors pilört

Har träffat denna skogsfräken

Jag faller på knärot

Inför det liv som tätörter saknar

Och med detta i ryggsimmaren

Kant-vitmossa vide väl konstatera

Att: JA! 

Det finns något Större hackspett än Stockholm!

/Lovisa Larsson, Tiveden

28/2 2018

I naturreservatet Skitåsen i Närke pågår en fredad kamp i det tysta mellan fur och sten. Bevakad av tjädern och spillkråkan som hävdar sitt revir i det lilla ”masteskogsområdet från 1600-talet.

Se Länsstyrelsen i Örebro län för upplysning om naturreservatet. På hemsidan benämnt naturminne, vilket är en bättre beskrivning.

Jan-Olov Ragnarsson, Örebro

5/3 2018

Jag bor i Gyttorp utanför Nora och Sveaskog har avverkat på flera ställen i  trakten den senaste tiden.

Min och familjens upplevelse av skogen är att den blir oframkomlig. Det ligger mindre träd, kan vara flera meter långa, och grenar, pinnar o ris huller om buller i skogsterrängen. Endast större stigar är framkomliga. Djur, både vilda och tama, skadar sej på uppstickande kvistar. Inte konstigt att djuren drar sej till trädgårdar och vägar.

Vi har haft mailkontakt med en representant på Sveaskog. Han säger angående deras karta som visar på “strövområden” söder om Gyttorp, att “Vår bedömning är att dessa gott kan fungera som strövskogar. Framkomliga stigar och leder är då ett komplement till strövområden.”

Vi håller absolut inte med. Bifogar bilder.

Skogspolitiken måste verkligen ändras! Den personal som kommer in i skogen o röjer är inte intresserade av annat än just det. De tänker inte på hur träden hamnar när de faller, att de blir hängande i varandra. De går fram som robotar utan känsla för skogens väl.

Stora Enso beter sej likadant.

Skogen är inte bara till för människan att bruka som hon vill.

 

Birgit Rydkvist, Nora