Annons
Vidare till na.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Coronaviruset: Året som har fått oss att inse att vi inte är odödliga

Detta år har för många inneburit ett reflekterande över vår dödlighet. Kanske vi vanligtvis lever som om vi är helt odödliga. Som om döden inte finns.

Men som någon sa: ”Döden är den mörke tjänare, som städse åtföljer livets vagn”.

När jag lyssnat på Sommar i P1 har döden varit ett återkommande tema. För några dagar sedan pratade maratonlöparen Mustafa Mohammed om en kollaps han hade i samband med ett lopp där han frågade sig: ”Ska jag dö nu?”

Riksspelmannen Svante Lindkvist talade dagen efter om sin dödskamp.

I början av sommaren berättade Björn Natthiko Lindeblad om hur det är att leva med den obotliga sjukdomen ALS.

Jag håller med Stefan Löfven som i en intervju i tidningen Dagen i våras sa: ”Många som inte funderar så mycket på andlighet och existentiella frågor gör det nog denna vår”.

Det finns inga ateister i skyttegravarna

Per Bjurman, Aftonbladets korrespondent i New York skrev vid samma tidpunkt i en krönika med rubriken Gud hjälpe oss: Det kan för de flesta svenskar kanske te sig främmande att börja orera om gud ens i sådant desperat läge, i synnerhet när det handlar om en skribent som aldrig rört sig religiositetens farvatten.

Men som någon amerikan, alltjämt oklart vem, sa under Andra världskriget. ”Det finns inga ateister i skyttegravarna”.

Många kyrkor upplever nu att det finns ett ökat intresse för de stora livsfrågorna.

Var kommer jag ifrån? Vad är meningen med livet? Vart är jag på väg? Kanske det är dags att ta dessa frågor på allvar? Och aktivt söka svar.

Josef Sjöberg

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel