Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den nyfunna tryggheten rycks undan flyktingpojken

Annons
På den här bilden från Malmö sin några av alla de flyktingar som sökt sig till Sverige undan krig och nöd.

De skar halsen av hans pappa. Han förstod inte allt som hände. Han var inte tolv år fyllda, endast ett barn. Hans familj bestämde att han var tvungen att fly, utan att han blev tillfrågad. Utan att han förstod att nu var hans dittillsvarande liv till ända, utan att han fick möjligheten att ta farväl av fotbollskompisarna eller klasskamraterna.

Efter en flykt genom länder och förbi platser som ha aldrig hört talas om och över ett hav som var oändligt skrämmande och obegripligt, nådde han ett land som heter Sverige. En ny verklighet som i alla tänkbara avseenden fundamentalt skiljer sig från hans ursprungsland. Dessförinnan hade han aldrig rört sig längre bort från sin hemby än att han kunnat återvända hem till kvällen. I november 2015 fyllde han 12 år och han hade inte sett sin mamma eller sina syskon på många månader. Ingen vet om de lever och i så fall var. Pappan är död.

Han saknade sin mamma, sitt vanliga liv och han kapslade in sin smärta så hårt att den aldrig skulle komma till ytan igen.

Efter några förvirrande månader bland människor, vars språk han inte förstod och vars sociala koder och kultur var honom fullständig främmande, landade han i en svensk familj. Min familj. Han var rädd, efter att ha tvingats se saker och göra erfarenheter som ingen svensk 12-åring normalt gjort.

Han saknade sin mamma, sitt vanliga liv och han kapslade in sin smärta så hårt att den aldrig skulle komma till ytan igen. Han sov med lampan tänd och han spelade spel på mobiltelefonen i det oändliga – för att slippa tankarna som bubblade under ytan.

Han var ett barn som tvingats bli allt för vuxen på allt för kort tid. Långsamt, långsamt i små steg byggde vi ett förtroende, en grundläggande trygghet genom vardagliga rutiner. Han fick ett eget rum, en egen cykel och en egen mobiltelefon. Han fick mat som han – ofta – tyckte om och han lärde sig att det inte finns lejon eller andra farliga djur i skogen utanför huset. Skolan, fotbollslaget – där han snabbt blev en stjärna, familjens hundar och det vanliga familjelivet blev en vardaglig ram som gav struktur och något att ta spjärn mot. Ibland bröt ångesten igenom, han blev inte kontaktbar.

Vi var tvungna att krama honom hårt, hålla fast i honom så att inte hans liv blev gränslöst kaos – för han kunde inte själv. Han började le, han kunde busa, retas och käfta emot och han började till och med glänta på dörren till det bottenlöst svarta inom honom själv. Vi gick in där tillsammans och det gjorde fruktansvärt ont. Men det var nödvändigt. Han var fortfarande bara ett barn.

Det nya året kom att innebära en ny fas i hans berättelse. Det blev en ny erfarenhetsresa in i ett obegripligt, motsägelsefullt landskap av ord, regler, misstro och svårtolkade tankegångar.

Vi väntade tillsammans på ett besked som skulle ta bort den underliggande oron, den gnagande ångesten som hela tiden frätte på grundtryggheten, på lusten och orken att bygga ett nytt liv. Först till jullovet 2017 kom det ett första negativt besked. Det nya året kom att innebära en ny fas i hans berättelse. Det blev en ny erfarenhetsresa in i ett obegripligt, motsägelsefullt landskap av ord, regler, misstro och svårtolkade tankegångar. En resa som tvingade barnet att riva av det skyddande skal som han byggt över sina erfarenheter och att dela med sig av dem – till människor han inte kände och som hade hans framtid helt i sin hand.

De grävde djupt och hårdhänt i hans liv, utan hänsyn till vad det gjorde med honom. Han var fortfarande ett barn och han grät som ett barn. Han saknade orden och de mentala strategier som behövdes för att hantera situationen. De trodde inte på honom! Han kunde ju inte på ett trovärdigt sätt redogöra för allt som skett. Han klappades, bildligt talat, på huvudet; ”Lilla barn, vi vet bäst! Lyd oss och åk hem!” Trots att han är ett barn – eller kanske just därför, genomskådar han dem obönhörligt.

Förtroendet för det svenska rättssystemet smälter som snö under de heta sommarmånaderna. Under sommarens semestersegling kom det slutgiltiga dråpslaget. Stunden på en solvarm klippa vid havet, när vi berättade om den slutgiltiga domen har etsat sig fast med glasklar skärpa. Det finns ingen framtid för dig i vårt land. Du måste åka tillbaka till varifrån du kom.

Röster som minner om trettiotalets av alla då omhuldade rastänkande och nationalism. Ett samhälle där vi bygger murar, stängsel och uppsamlingsläger istället för broar.

Vi har nyss firat jul i Sverige. En berättelse som för många av oss handlar om ett barn som fötts till världen. Fortsättningen på den berättelsen läser vi sällan, men den handlar om hur det barnet tvingas på flykt som ett resultat av dåtidens strukturer. Ett resultat av att barn, då som nu, blir brickor i den vuxna världens cyniska och egoistiska strävanden, oavsett om de handlar om att behålla kungamakten eller hålla den materiella välfärden eller etniska renheten på en fortsatt ”god” nivå.

I dag hörs många röster som med hårda stämmor talar om ”vi och dom”, som talar om kulturella variationer som något som på en essentiell nivå separerar människor. Röster som minner om trettiotalets av alla då omhuldade rastänkande och nationalism. Ett samhälle där vi bygger murar, stängsel och uppsamlingsläger istället för broar.

Jag undrar hur vi i dag, mitt i vår rödkindade familjehögtid med mänsklig värme och allmän välvillighet förhåller oss till barnet, det barn som jag satt med på klippan i somras eller det barn som tvingades på flykt för tvåtusen år sedan. De borde också få sitta med vid julbordet. Vi måste välja nu!

Tord Helgesson

Åsbro

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel
Annons