Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

stoppad avvisning. Polisen får inte ljuga Förtroendet är skadat

Annons
Amireh Alirezei får en varm välkomstkram av prästen Ingemar Olsson sedan avvisningen till Iran stoppats tidigare i höstas. I dag blev det klart att Amireh och dottern Zeinab får uppehållstillstånd.

Polisen kan vi alltid lita på. Eller …?

Polisen ska vara det trygga, ett av de fundamentala elementen i vårt samhälle. Polisen ska vi vända

oss till när andra har kränkt oss och vårt privatliv, vår integritet eller gjort intrång i våra tillhörigheter.

Polisen har program för personskydd, för vittnesskydd och för annat som ska trygga vår tillvaro. I en

tillvaro som får oss att känna oss oroliga, ska vi kunna lita på polisen.

När en polis tar oss i hand med ett löfte, så ska vi kunna lita på det. Men gäller inte detta även

gränspoliser? Vi förstår att det finns individuella varia-tioner i alla yrkeskårer, men det finns också en

etik, som är tänkt ska följas. Allt för allmänhetens trygghet och säkerhet.

Zeinab Zavvar, den yngre av de utvisningshotade iranska kvinnorna berättade i lördags natt om sin fredag för oss på GAPF. Uppgifterna som vi sammanställer visar på en ohederlighet. Samtidigt som polis kallar deporteringen på Landvetter för ”avblåst”, hyr man ett privatplan för att genomföra deporteringen. De behöver inte berätta, men de behöver inte ljuga.

I Frankfurt möter gränspolisen en av demonstranterna från aktionsgruppen i Sverige. Han får ett lugnande handslag på flygplatsen med en försäkran om att kvinnorna till kvällen ska vara i Sverige igen. Detta vid 19-tiden under

fredagen. Zeinab har uppfattat hur de missat det bokade flyget till Teheran. ”Deporteringen avblåst”,

ja, det kan ju kanske innebära att man rent fysiskt missade det bokade flyget?

Detta upprör, men inte så mycket som polisens övriga agerande mot de utvisningsdömda kvinnorna.

Zeinab berättar om en mamma, vars oro och psykiska mående dämpas med tabletter. En mamma som är så tablettpåverkad till slut, att hennes ben inte bär. Hon släpas i flygplanet av en polis som säger åt henne att skärpa sig och upplyser henne om att ”det här är ingen lekstuga”.

Psykiatrin ska ta hand om krisreaktioner i Sverige, inte polisen. Kvinnorna får höra, hur mamman ska ”sluta spela”.

Kvinnorna får också höra, på hemvägen till Sverige, hur man inte ska ta upplevelsen personligt.

Zeinab är mycket tydlig med hur attityden och bemötandet från gränspolisen förändras när hon är

tydlig med att hon tänker berätta.

Zeinab kommer tillbaka till förvaret i Kållered, och börjar med att berätta. Hon vet vad som är rätt, och vad som är fel.

Vi inom Riksorganisationen GAPF möter utsatta för hedersrelaterat våld, och ett av våra primära mål

är att få iväg de stödsökande till dem som ska hjälpa dem i deras situation, polis och socialtjänst.

Varje gång som, i det här fallet en polis missuppfattar sitt uppdrag, beter sig kränkande mot en individ i en av de djupaste livskriserna de kan vara i, varje gång en polis byter attityd och bemötande när det framkommer att allmänheten kan tänkas få veta, varje gång raseras vårt arbete som syftar till att skapa förtroende, inte rasera förtroende.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons