Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Den unge Werthers lidande

Svår, tungsint och patetisk gjorde han braksuccé i slutet av 1700-talet, den kärlekskranke unge Werther, som valde döden i stället för att plågas av sina måttlösa känslor.

Annons

Johann Wolfgang von Goethes skildring av den romantiske och tragiske superhjälten från 1774 sägs ha orsakat en självmordsvåg bland unga män som i sina stormiga och obesvarade förälskelser identifierade sig med Werther, han som inte kunde få sin älskade Lotte.

Boken Den unge Werthers lidande kom ut för 238 år sedan. Det romantiska idealet, där känslan är allt och förnuftet något som luktar unken gubbe, har åkt berg och dalbana sedan dess, men aldrig blivit utslaget av utveckling, rationalitet och måttfullhet. Werthers lidande lever.

Länsteatern i Örebro har valt en nytolkning av denna klassiker som skolteater för högstadieklasser. I lördags gavs en offentlig föreställning. Även den mer vuxna publiken fick tillfälle att låta sig blåsas omkull av tidernas värsta känslostorm.

En vit tavla och några stolar formar ett klassrum. På en krok hänger den blå Werther-rocken, litteraturhistoriens mest romantiska ytterplagg. Hans Christian Thulin är ensam skådespelare på scen. Han är främst Werther men också Lotte och några bifigurer ur Goethes bok. Och så spelar han rollerna i parallellberättelsen om Hans Christian, den tyste och minst coole killen i åttan, som precis som Werther drabbas av den obönhörliga kärleken. Det är inte frågan om någon ljuv tonårsförälskelse.

Eva Maria Dahlin och regissören Erik Holmström har låtit Goethes hetsporre få en nutida lillebror, han som kunde vara någon av dem som tillhör föreställningens huvudpublik, högstadieklasser. Det är enkelt och begåvat grepp för att fånga in dem som möjligen tycker att 1700-talstypen Werther på egen hand bara är för mycket i sin galna förälskelse.

Hans Christian Thulin byter roller, våndas, svettas och hånglar med sig själv. Hans rusiga känslor fyller varje sekund föreställningens 70 minuter utan att de ”patetiska” figurerna mister sin trovärdighet. Det är ett strålande skådespeleri.

Den nutida Werther, åttondeklassaren på sommarlov omvandlas från tönt till tragisk hjälte när han får en goth-sminkad klasskamrat som öppnar en ny dimension av verkligheten för honom. Han byter sin håglösa träning mot musik där 90-talets The Cure-låtar talar direkt till honom och han drabbas samtidigt av passionen för henne som gjort detta möjligt. Och så får han ett sommarlov som aldrig förr, månader av samma kärleksvånda och svartsjuka som sin litterära olycksbroder.

Den unge Werther

lider vidare genom seklerna, långt efter sitt fiktiva liv och sin lika fiktiva död för egen hand. Passioner och patetiska figurer är lika moderna nu som för 238 år sedan. Den allmänmänskliga insikten visar Länsteaterns uppsättning.