Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Det här är ett roligt län att jobba i”

Att byta jobb är ett stort steg. En som nyligen tagit det är Birgitta Johansen. Sedan september förra året är hon landsantikvarie här i trakten, det vill säga chef för Örebro länsmuseum och huvudansvarig för länets museiarbete.Till vardags har hon sin arbetsplats på museet, men när NA hälsar på henne är hon hemma.

Annons

Hunden Sally kikar misstänksamt på oss när vi kliver in genom ytterdörren. Strax borde avfärden mot hunddagiset ha tagit sin början, men denna morgon inleds annorlunda.

– Kom in! Vill ni ha kaffe?Birgitta Johansen går före oss in i bergsmansgårdens stora kök – berättar om kaffesuget, som tillkom tämligen sent i livet.

– Jag var över 20 när jag började. Tyckte inte alls om kaffe, men pluggade i Stockholm och bodde ihop med en tjej som jobbade i kaffebutik på Sergelgatan. Så på den vägen är det.

Vi bänkar oss runt köksbordet. Sally också. Den tveksamma blicken börjar ge sig, gästerna verkar rätt okej och matte ser ut att må bra.

Jo då, visst har Birgittas liv tagit en rätt skön sväng förbi Örebro.

– Jag bodde i Stockholm i 33 år, men så i somras var det en kollega på Riksantikvarieämbetet som såg jobbannonsen och tänkte på mig.

Hon berättar om tanken som funnits där ett tag. Att prova nånting nytt. Kanske nåt mot Västkusten, där maken Björn redan jobbade som museichef i Göteborg.

– Jag hade sökt och fått jobb i Norge. Ett spännande ett visserligen, forskningsinriktat. Men det där med alla flygresor kändes krångligt, och jag valde att tacka nej.

Det får Örebro län glädja sig åt. För sedan september förra året är det Birgitta Johansen som har det yttersta ansvaret för museiarbetet här kring våra breddgrader. I jobbet ingår också att stötta hembygdsrörelsen.

– Det här är ett roligt län att jobba i, med mycket spännande historia. Mälarlandskapet, bergshanteringen, och allt kring Slottet. Örebro ligger ju dessutom bra till geografiskt, med bra kommunikationer åt alla håll.

Vi backar bandet lite, och tar oss tillbaka i tiden. Till 1960 närmare bestämt, och lappländska Gällivare där Birgitta föddes.

Det hörs ingen norrländska? Ingen särskild dialekt alls faktiskt.

Birgitta har svaret.

– Jag var sju år när vi flyttade till Blekinge, och kort tid därefter blev det Skövde där jag växte upp. Men jag minns att jag började prata som de gjorde på tv i stället.

Och nu är det dags att träna in närkingskan väl?Tillsammans brister vi ut i skratt, och Birgitta konstaterar diplomatiskt att det nog är kört för hennes del med nya dialekter över huvud taget.

Kärleken till landsbygden har alltid funnits hos Birgitta, och hon beskriver hur hon upplevde flytten från Gällivare som pest.

– Min dröm var att flytta tillbaka. Jag var enda barnet, och mina föräldrar jobbade inom LKAB där det blev svårt med jobb. Men jag åkte ofta och hälsade på hos mor- och farföräldrar, så trots flytten blev det en hel del lantliv ändå.

Redan tidigt stod arkeolog eller veterinär på önskelistan över framtida yrkesval, och det skulle bli det första.

– Jag började läsa på Stockholms universitet. Arkeologi, etnologi och historia. Dessutom träffade jag min man Björn där. Han läste också till arkeolog.

Hon minns tillbaka på yrkeslivet. Från kringresande fornminnesinventerare vid Riksantikvarieämbetet, departementssekreterare på Kulturdepartementet, till avdelningschef vid Samhällsavdelningen på Riksantikvarieämbetet.

Från Östermalm i Stockholm har flyttlasset gått till en bergsmansgård i norra länsdelen. En plats som Birgitta snabbt gjort sig hemmastadd på.

– Jag blev tillfrågad om vi ville hyra, och blev förtjust i huset och trakten direkt.

Och hur har den varit då, den här första tiden på nya jobbet?– Väldigt rolig. Jag har blivit så väl bemött av alla kolleger, och av människor jag mött. Det har varit lätt att knyta nya kontakter, och jag upplever ett stort intresse för samarbeten på många olika sätt.

Birgitta Johansen

Ålder: 55 år.

Bor: I norra länsdelen.

Familj: Maken Björn och dottern Mikaela, som snart fyller 17 år.

Jobbar: Sedan i höstas som landsantikvarie, det vill säga chef på Örebro läns museum samt huvudansvarig för museiarbetet i länet.

Gillar: Djur. ”Jag fick inte rida för mamma när jag var liten. Hon var rädd, och ville hålla mig ifrån hästar. Men när min dotter var fem började hon rida, och snart började även min man och jag.”

Husdjur: Jack russel-terriern Sally, islandshästen Adam och katten Arabella.

Bakgrund: Inflyttad från Stockholm, där hon jobbade på Riksantikvarieämbetet som är en myndighet för frågor som rör kulturmiljö och kulturarv.

Birgitta om nya jobbet

Din första tanke om länsmuseet?

– Det är ett fint hus, men ligger lite anonymt i Örebro. Det har varit eftersatt när det gäller underhåll, och jag blev inte jätteglad när det regnat in i min dator i december. Men nu börjar det vara fixat, så snart kan vi öppna fler utställningssalar.

Vad ser du som din största utmaning?

– Att nå nya besökare, utan att tappa bort kärntrupperna.

Och då menar du inte bara till museet?

– Nej, vi jobbar för att synas mer ute i alla tolv kommunerna, bland annat med att stötta hembygdsföreningarna.

Och så har du Slottet i sikte?

– Ja, vi har sträckt ut en hand för att få igång utställningsverksamhet där.

Och hur har det gått?

– Jättebra! Vi har fått bidrag till en liten början, och massor av planer finns.

Annons