Det går en gammal kråka
på tomten där jag bor,
hon har en skadad vinge,
min sorg, är därför stor.
Hon vandrar fram och åter,
från fönstret, jag ser på,
kunde jag henne hjälpa,
jag skulle, bättre må.
Bröd, fågelfrön och annat,
jag strör i hennes spår,
men hon är rädd och ängslig,
och bort från maten, går.
Istället landar skator,
som hoppar glatt omkring,
de länsar allt i matväg,
och lämnar, ingenting.
Vad gör man med en kråka,
vars vinge skadad är,
man hoppas på ett under,
som gör att vingen, bär.
Så kråkan från sin grantopp,
åter kan blicka ner,
sen sväva under molnen,
jag önskar, inget mer.
A-M Käll
