Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Edens barn

Annons

Alla barn måste bryta upp från sina föräldrar vid en eller annan tidspunkt, under mer eller mindre dramatiska former. Att trotsa och gå emot mammas och pappas påbud är ett led i processen att bli vuxen. Som förälder handlar det om att acceptera att tiden är mogen för att släppa taget.

Det är kärnan i Stephen Schwartz West End-musikal ”Edens barn” (Children of Eden) från 1991 som bygger på skapelseberättelsen ur Bibeln. Första akten handlar om Adam och Eva och den andra om Noa och syndafloden. Den fick dock dåliga recensioner, spelades bara några månader i West End och nådde aldrig Broadway. Trots det svala mottagandet har den spridits över världen – företrädesvis i kyrkor där den så att säga hittat hem.

I fredags var det så dags för Sverigepremiär i Nicolaikyrkans underbara kyrkorum, för första gången översatt till svenska av Katarina Josephsson från Örebro kulturskola, Anders Lennartsson, präst i Nicolaikyrkan, samt regissören Tobias Kandenäs som gjort ett utmärkt jobb med texten. Och det blev en kväll som överträffade alla mina förväntningar – med råge.

Scenen består av lastpalla r och byggnadsställningar som sträcker sig upp mot kyrkovalvet. Gud Fader (Fred Johanson) agerar byggnadsledare i blåställ och skyddshjälm, med vinkelslipen i högsta hugg. Byggtemat går igen i alla kostymer. Det är rutiga flanellskjortor och verktygsbälten och djuren i Edens lustgård och på Noas ark är fantasifullt tillverkade av skottkärror, stegar och orangea plastkoner.

Det som imponerar mest är nivån på sångsolisterna och den stora kören med många barn och ungdomar. Det låter nästan för bra för att vara sant. Fred Johanson är naturligtvis en drömvärvning, direkt från Londons stora scener. Med sin kratfulla stämma och imposanta figur är han som gjord för att spela den domderande och ganska småaktige Fadern, vars hjärta smälter på slutet då han släpper ”sina barn” fria.

Han matchas dock duktigt av sina motspelare, de flesta med rötter i Örebro, som samtliga håller mycket hög klass. Kemin mellan Andreas Gyllander (Adam/Noa) och Ingela Reinholdsson (Eva/Noas hustru) som även är ett par privat är påtaglig. Deras röster smälter samman som vanilj- och päronglass i en solvarm bägare. Reinholdsson står även för två av musikalens absoluta höjdpunkter, dels soloballaden ”Barn från Eden” som avslutar första akten, dels i finalens fartfyllda gospelstänkare ”Äntligen”. Wow!

Många solonummer är svårsjungna och kräver stora röstregister.

Några som sticker ut lite extra är Linda Sjöberg som sjunger med inlevelse och känsla samt Jacob Bergemalm som gör trovärdiga porträtt av de obstinata sönerna Kain och Jafet.

Vid sidan av sången är även skådespeleriet träffsäkert och lyhört, något man inte brukar vara bortskämd med på musikaler. Ljud och ljus är i det närmaste felfritt och den lilla orkestern låter mycket bra.

Enda baksidan är träsmaken som infinner sig efter nära tre (!) timmar på en hård kyrkbänk. ”Edens barn” ges endast åtta gånger i Örebro. Ta chansen och gå och se den – men ta med en kudde att sitta på.