Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En mammas kamp mot sonens missbruk: Socialtjänsten väntade i det längsta ...

En mamma berättar om hur hon under tio år kämpat för att sonen ska ryckas bort från sitt missbruk. Hon trodde att hon tillsammans med berörda myndigheter skulle kämpa mot sonens missbruk. Men det blev alltmer en kamp mot myndigheterna.

Annons

Denna berättelse är en partsinlaga. Men genom åren har jag sett många exempel på att myndigheter gör för lite, snarare än för mycket. Hon är inte ensam!

Han är ”känd av polisen”, som det brukar heta. Han har suttit i fängelse i ett par olika omgångar. Han har dömts för brott ytterligare att antal gånger. Polisen har spanat på honom. Vid ett tillfälle blev han träffad av ett skott som avlossades från två meters håll.

Den gången hade han tur. Åtminstone såtillvida att han överlevde. Han hade sämre tur med sjukvården. Mer om det senare.

Han kommer inte från det vi lite slarvigt brukar kalla en ”problemfamilj”. Mamman är en väl etablerad företagare.

Han kommer inte från det vi lite slarvigt brukar kalla en ”problemfamilj”. Mamman är en väl etablerad företagare.

Nu väljer jag att berätta om personen utifrån mammans berättelse och hennes förtvivlade kamp för att sjukvården eller socialtjänsten ska stoppa sonens missbruk.

Och sammanfattningsvis: Det sker inte! Jo, du läste rätt. Det sker inte!

Jag fylls många gånger av vrede när jag läser tingsrättsprotokoll där det är dokumenterat hur myndig­heter systematiskt och på ett lagstridigt sätt struntar i att ge missbrukare den behandling de har rätt till. När jag hör mammans berättelse blir jag ännu mer förbannad.

Men det är också en berättelse om en kille som säkert många av oss skulle kunna bjuda på middag eller en förmiddagsfika – om han bara var nykter. Han är ingen otrevlig person.

I nian hände något. Han hoppade plötsligt av från idrotten. När han väl hade bestämt sig gick det inte att övertala honom att återgå, trots vädjanden från idrottsledarna och föräldrarna.

Han började idrotta tidigt i skolan. Han blev duktig och dessutom populär bland kamraterna. Han var inte lysande i de teoretiska ämnena i skolan, men fick betyg i alla ämnen. I nian hände något. Han hoppade plötsligt av från idrotten. När han väl hade bestämt sig gick det inte att övertala honom att återgå, trots vädjanden från idrottsledarna och föräldrarna.

Han gick vidare till gymnasiet, men hoppade av efter mycket kort tid. Han gjorde ett nytt försök på en annan gymnasieutbildning – och hoppade åter igen av.

När han var 18 kom den stora larmsignalen. Polisen gjorde en husrannsakan hemma hos en närstående. Polispatrullen hittade inget. Men nu började mamman förstå att saker och ting inte stod rätt till. Det visade sig att sonen rökte cannabis.

– Men när barnet är 18 år så avpolletteras man som förälder, säger mamman.

– Socialtjänsten var inte intresserad att ha kontakt med mig.

– Då förlitade jag mig på systemet, att myndigheterna skulle ta hand om det här. Det är deras skyldighet enligt Sol (Socialtjänst­lagen) och LVM (lagen om vård av missbrukare).

Fråga en politiker – vem som helst från vilket parti som helst och på vilken nivå som helst – om han eller hon tycker det är viktigt att ingripa tidigt. Då kommer alla att svara ett unisont ja.

Redan här har vi något anmärkningsvärt. Fråga en politiker – vem som helst från vilket parti som helst och på vilken nivå som helst – om han eller hon tycker det är viktigt att ingripa tidigt. Då kommer alla att svara ett unisont ja. Och det spelar ingen roll om personen är statsminister, riksdagsledamot eller ledamot i någon av de ansvariga nämnderna i Örebro kommun. Då är det alltså precis nu som ingripandet borde ha skett.

Men så sker alltså inte. Så medan politikerna i sina högtidstal talar om hur viktigt det är att ingripa tidigt är verkligheten på gatan den rakt motsatta.

Om personen är ung kan drivkraften hos socialtjänsten vara att vänta. För om socialtjänsten bara avvaktar kan den berörda personen snart dömas till ”sluten ungdomsvård”. Då är det gratis för kommunen. Lagen om sluten ungdomsvård infördes dessutom som en direkt följd av att kommunerna misskötte sitt uppdrag. När unga kriminella dömdes till vård av socialtjänsten var kommunerna påtagligt passiva.

Men mamman konstaterade att han kombinerade sina studier med drogmissbruket. Hon försökte övertala socialtjänsten att tvångsvårda hennes son. Svaret blev: Nej.

Efter de båda avhoppen från gymnasiet började mannen på en folkhögskola. Men mamman konstaterade att han kombinerade sina studier med drogmissbruket. Hon försökte övertala socialtjänsten att tvångsvårda hennes son. Svaret blev: Nej.

– Han kommer ju till skolan, sade de.

– Men han drogar ju, svarade jag.

Han gjorde sedan en klassisk ”missbrukarkarriär”. Det började med cannabis och fortsatte med andra droger. Med amfetamin, opiater och med så kallade opioider, alltså mediciner som är besläktade med heroin och morfin. Sådana mediciner går utmärkt att köpa från personer som fått dem på recept. Och de får bra betalt.

År 2014 gjordes en studie på Malmö högskola bland 400 missbrukare som fick narkotikaklassade mediciner i en så kallad substitutionsbehandling. Det är mediciner som blockerar effekten hos till exempel heroin, men medicinerna i sig kan också användas i berusningssyfte. Två av tre svarade att de någon gång hade sålt eller gett sin medicin till någon annan.

Ibland åkte han fast. Det kunde röra sig om ett slagsmål eller om en drograttfylla. Vid ett tillfälle satt han i fängelse i nästan ett år. Det låter kanske otroligt. Men mamman beskriver denna tid som den kanske bästa i killens vuxna liv.

Dels tvingade fängelse­tiden fram en period av drogfrihet. Dels råkade fängelsets inrutade rutiner passa på just den här personen. Gå upp en viss tid på morgonen, äta på bestämda tider, arbeta i fängelset. Inlåsning i cellen på en bestämd tid.

Då inträffade bland annat den händelse där den unge mannen blev skjuten. Eftersom han var missbrukare ville sjukvården inte ge den smärtlindring som är normal vid operationer.

Missbrukskarriären fortsatte efter fängelsetiden. Då inträffade bland annat den händelse där den unge mannen blev skjuten. Eftersom han var missbrukare ville sjukvården inte ge den smärtlindring som är normal vid operationer.

Och du kan tänka dig själv hur det kändes att sitta som anhörig i närheten när en operation genomförs med en otillräcklig bedövning. Den händelsen granskas nu av Inspektionen för vård och omsorg.

En läkare skriver i ett yttrande till IVO ” Jag tycker att anmälan tydligt belyser svårigheterna i att kunna erbjuda patienter med pågående opiatmissbruk bra smärtlindring i öppenvården”

En vändpunkt kom när han hittades efter att ha tagit en överdos. Han hade då avvikit från en frivillig placering vid ett behandlingshem som socialtjänsten erbjudit honom. Inom tvångsvården finns en visitationsrätt, det vill säga om personalen misstänker att en person tagit in droger på behandlingshemmet kan de söka igenom rummet och personliga tillhörigheter. Inom den frivilliga vården fungerar det på ett annat sätt. Det är inte lätt att försöka sluta med droger, om det är ett flöde av droger in på behandlingshemmet – och personalens möjligheter att ingripa är kringskuren.

Han hittades alltså livlös men återupplivades. Här var han alltså på väg att dö av sitt narkotikamissbruk. Detta var i och för sig inte den första överdosen. Nu ville han själv ha tvångsvård. Det tyder på en insikt och en realistisk inställning.

Å ena sidan en stark vilja att sluta med ett missbruk som är direkt livsfarligt.

Å andra sidan en medvetenhet om att det under behandlingen kommer att komma stunder då drogbegäret tar över – och då krävs det att någon håller dig kvar. Men efter misslyckade försök med frivillig behandling och en överdos som så när hade tagit död på mannen, så föreslog socialtjänsten åter igen en frivillig behandling.

Den unge mannen tar då ytterligare ett återfall, för att tvinga fram ett tvångsomhändertagande.

Den unge mannen tar då ytterligare ett återfall, för att tvinga fram ett tvångsomhändertagande. Då äntligen – efter tio år av förlorade chanser, går socialtjänsten med på att göra ett tvångsomhändertagande. Men med ett anmärkningsvärt tillägg. Medan mannen ännu väntade på att förvaltningsdomstolen skulle besluta om ett tvångsomhändertagande sade en person på socialtjänsten att ”du vet väl att det inte är för sent att du ändrar dig”.

Vad är det som får en kommunal tjänsteman att säga så? Ja, inte handlar det om omsorg om missbrukaren. Utan det handlar om omsorg om kommunens budget. Tvångsvård för en vuxen missbrukare kostar 4 100 kronor per dygn vid Statens institutionsstyrelse. För ungdomar är vårdavgiften 4 500 kronor per dygn. Men hur mycket pengar hade kommunen, sjukvården, kriminalvården och polisen sparat om det hade gjorts ett resolut ingripande tidigt i mannens missbrukarkarriär. Bara tanken gör mig rasande!

Ofta när sådana här granskningar görs, så väcks frågan. Borde vi skärpa lagarna? Fast lagstiftningen är trots allt rätt väl balanserad.

Lagen om vård av unga säger att tvångsvård ska användas om ”det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke” och det finns en ”påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas”.

För vuxna missbrukare finns en särskild lag som säger att tvångsvård ska beslutas om ”vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt socialtjänstlagen eller på något annat sätt” och personen ”utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara”. Alternativt riskerar att ”allvarligt skada sig själv eller någon närstående.”

Så det handlar inte om att lagarna skulle vara dåliga. Det handlar om en socialtjänst som inte vill göra sitt jobb!

Beror det på resursbrist?

Nja, även på den punkten är jag tveksam. Jag har sett exempel där socialtjänsten har genomfört fem-sex utredningar av tungt kriminella ungdomar – och ändå kommer till slutsatsen att ingenting ska göras. Inte ens ett förslag om en frivillig åtgärd, trots att tvångsvård sannolikt hade varit relevant. Utredningsresurserna förefaller alltså ibland vara oändligt stora. Men det är som om det finns en osynlig kraft som säger att utredningarna måste komma till slutsatsen att socialtjänsten ska göra så lite som möjligt.

I en granskning av hur kommunerna sköter tvångs­vården för ungdomar skriver Inspektionen för vård och omsorg att vårdinstitutionerna klagar på att kommunerna försöker avsluta behandlingen i förtid.

Eller som socialsekreteraren sade till den mannen i den här berättelsen: ”Du vet väl att det inte är för sent att du ändrar dig”. Men han ändrade sig inte.

Hur den här berättelsen slutar vet vi inte. Men vad vi vet är att myndigheterna visat en häpnadsväckande brist på vilja att ingripa. I det här fallet och i många andra fall!

Hur den här berättelsen slutar vet vi inte. Men vad vi vet är att myndigheterna visat en häpnadsväckande brist på vilja att ingripa. I det här fallet och i många andra fall! Sedan kan ju någon bli förvånad över att dödligheten bland miss­brukare har stigit. Eller att unga kriminella fortsätter sin karriär i vuxen ålder.

– En mamma kan gå genom eld och vatten för sina barn, men kampen mot drogerna är den tuffaste motståndare man kan ha, säger mamman.

– Socialtjänsten måste sluta vara rädd för att driva igenom tvångsvård. Det finns allt stöd i lagen för det. Försök hellre att driva igenom tvångsvård en gång för mycket än en gång för lite och var inte rädd för att misslyckas!

– Socialtjänsten anser att frivillig behandling är den bästa och det är det de jobbar efter. Men om en person inte klarar det utan inte kan stå emot drogerna och personen misslyckats många gånger vore det då inte dags att besluta om LVM?

– Hur många misslyckande får en person ha med valet frivilligt behandlingshem innan socialtjänsten ska anse att ett LVM är det ända rätta för klienten? En ung människa riskerar att dö av överdos varje gång ett misslyckande sker och socialtjänsten har ingen kontrollverksamhet när klienten avviker.

Jag frågar mig om jag som förälder hade klarat en liknande situation. Att sällan eller aldrig få stöd av de myndigheter som förväntas bekämpa missbruket.

Mamman visar sina pärmar, med brev och skrivelser till socialtjänsten. Och med klagomål till Inspektionen för vård och omsorg.

Mamman visar sina pärmar, med brev och skrivelser till socialtjänsten. Och med klagomål till Inspektionen för vård och omsorg.

– Jag har inte haft tid att sörja. Jag måste försöka rädda min son.

■ Läs också:

Drömmen om lagligt haschrus

Meningslös kamp mot narkotikaligor