Annons
Vidare till na.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En sorti som känns helt onödig

Tabellen ljuger aldrig. I allsvenskans historieböcker 2012 kommer det därför stå att Elfsborg var bäst och ÖSK näst sämst.
Ändå domineras mitt slutintryck av känslan att sortin var helt onödig.

Trots Peo Ljungs rivstart med laget efter EM-uppehållet – som innebar två raka segrar – var den poängskörden inte frukten av ett eget bärande, fungerande spel. Den akuta nödinsatsens byggstenar bestod av disciplinerat försvarsspel och effektiva fasta situationer.

Perioden därefter kom att präglas av mycket ”måsten” och ödesmättade omgångar. I den kampen var ÖSK ingen vinnare. Man var ofta bra, men sällan tillräckligt bra. Resultatet en mängd hedersamma uddamålsförluster.

Att falluckan i allsvenskan öppnade sig beror på en mängd olika detaljer som vi redan analyserat sönder och samman. Men den som vill göra det enkelt för sig kan inte komma förbi följande: ÖSK har varit för dåligt mot lagen på seriens undre halva. Att besegra Malmö och Göteborg ger inte lika mycket effekt i tabellen som att förlora mot Syrianska och Gefle. Trots att det är spel om tre poäng i samtliga fall.

På platserna i sluttabellen närmast ovanför ÖSK hamnade nu Sundsvall, Syrianska, Mjällby och Gefle. Mot de fyra lagen tog ÖSK totalt bara tre av 24 möjliga poäng.

Tidigare har man varit skicklig på att vinna just den typen av matcher. Inte i år. Därför väntar nu också superettan.

Samtidigt: När hoppet var släckt hittade ÖSK plötsligt ett spel och en stabil formkurva. En tabell som utgår från de fem avslutande omgångarna placerar laget på sjätte plats. Detta efter två segrar (Göteborg och Gais) och tre oavgjorda (Helsingborg, Sundsvall och Malmö). Endast en poäng färre än topplagen Häcken, Elfsborg och Malmö som alla haft guld i sikte.

Det kan naturligtvis hänga samman med att den mentala pressen inte längre var lika närvarande. Men detsamma gäller Gais och Göteborgslaget tog inte en poäng.

Nej, då tror jag Peo Ljung var närmare sanningen på pressträffen. Han var befriande uppriktig när han medgav att han inte hittat rätt laguppställningar direkt i somras. Han behövde tid för att lära känna den stora, spretiga truppen som dessutom var illa tilltygad mentalt. Tid som inte fanns.

Jag fyller på med en egen fundering: Hela året har unga, orutinerade spelare som exempelvis Mohammed Saeid, Kalle Holmberg, Boris Lumbana, Emil Berger, Christoffer Wiktorsson fått ta ett större ansvar än det någonsin var tänkt. Också de behövde tid för att lära sig allsvenskan. Den tiden har de nu fått.

På så vis ser framtiden faktiskt ljus ut för klubben hur konstigt det än kan verka en kväll när ÖSK vandrat av en allsvensk plan för sista gången på obestämd tid.

Slutmatchen? Den var punkterad efter 30 minuter. Kalle Holmberg hade då visat prov på en ypperlig passningsfot, Shpetim Hasani att han faktiskt har målsinne och Alhassan Kamara belyst hur saknad en riktig djupledsforward varit sedan William Atashkadeh gick sönder i somras.

Gais som lag såg jag inget av. Men deras svartklädda supportrar höll allsvensk toppklass. De inledde med att sjunga ”Always look on the bright side of life”. Efter paus tokvrålade 500 strupar när de låtsades att deras lag gjort mål och tagit SM-guld. ”Segern är vår” ekade över Behrn arena. Och när målvaktsveteranen Dime Jankulovski efter 241 allsvenska matcher för sista gången lämnade planen i slutminuterna fick han en rejäl hyllning.

Allra sist: Elfsborg tog det där SM-guldet alla experter pratat om i många år. Framgången kom när laget uppträdde mer cyniskt och resultatinriktat än publikfriande. Något som ÖSK också borde ha insett tidigare.