Annons
Vidare till na.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ett ”godtagbart” liv på flykt i Sverige

En tvättmaskin till 70 personer och vägglöss och kackerlackor i lägenheterna. Så bor asylsökande i Storå och Stråssa.
– Våra bovärdar tycker att lägenheterna når godtagbar standard, säger Tolle Furegård vid Migrationsverket.

Daoud Soleeman stryker med händerna på sina underarmar. Han både smeker dem, pickar på dem och låtsas klia.

– Jag är rädd för att hälsa på min vän därborta, säger han och pekar bort mot Ramsbergsvägen. Han har varit inne på behandling för vägglöss, men lössen är kvar i huset.

Daoud berättar hur vännen fick prickar och klåda på underarmarna. Ingen förstod först vad det handlade om och Daoud hjälpte honom till sjukvård. Det var lusbett. Daoud vågar nu inte besöka honom av rädsla för att själv bli biten och för att få med sig löss till sin egen lägenhet.

– En del av husen här är riktigt gamla och dåliga, säger han och fortsätter peka ut i Stråssa. Men vårt är ganska fräscht.

Hans granne Khalid Ahmed nickar instämmande och säger sedan hej för att återgå till sin matlagning.

Daoud fortsätter berätta om vägglössen och att ingen gör något åt dem. Varken Migrationsverket eller fastighetsägaren.

– Ibland har de kommit in i lägenheterna och sprutat något på väggarna, säger han.

Vi står på parkeringen till den gamla nedlagda livsmedelsbutiken i Stråssa. Skylten ”Handlar´n” sitter kvar på byggnaden, men det är tio år sedan det senast gick att handla i det lilla samhället två mil norr om Lindesberg. Det bor runt 300 människor permanent i byn och så ett stort antal asylsökande av och till under cirka tio år. Närmaste affär finns i Storå och dit är det sju kilometer. Länsbussen går flera gånger om dagen både till Storå och vidare ut i länet. Framför allt till Lindesberg och biblioteket på centralorten. Biblioteket för böckernas, tidningarnas och framför allt internetuppkopplingens skull.

Dauod följer med som tolk in i ett slitet hus utefter Ramsbergsvägen. I en av lägenheterna bor bland andra Hessen Sileman och Taabir Ahmed. Hallampan funkar inte och det är alldeles mörkt när vi kliver på. Hallen är tom på föremål bortsett från en kort rad gympaskor, tofflor och flip-flopskor i herrstorlek. Männen visar upp sitt hem och i badrummet är duschdraperiet mögligt liksom hörnen i duschutrymmet. Då kommer Taabir in i badrummet med en tom mjölkförpackning. På den ligger en död kackerlacka. Ingen ovanlig syn i huset, säger de.

Det är här i lägenheterna de tillbringar större delen av sin tid. Lägenheter med smutsiga slitna klottrade tapeter, flagnad målarfärg och mögelangripna våtutrymmen. Undervisningen i Storå i veckorna ger pauser i vardagen och tillfälle att lämna Stråssa. För på helgerna går det ingen buss.

– Då kommer man bara ifrån om man har bil, säger Omar Abdall.

Omar bor tillsammans med fem andra män i ett av radhusen på Sörvägen i Stråssa. Han är från Sudan. De andra från Syrien, Eritrea, Marocko och Jemen.

– Vill ni inte ha pizza och te? frågar Arbaoui Mohammed som delar lägenhet med Omar.

I det lilla skamfilade köket doftar det nybakat och på köksbordet står ett bröd på svalning. Fönstret är öppet mot gatan och julgardinens korta kappa fladdrar lätt. Det är tyst därute, men desto mer snack och skratt inomhus. Det mesta står Arbaoui för. Han blandar arabiska och franska, gestikulerar och skojar med Omar.

– Han är min bästa kompis, säger Arbaoui och pekar mot Omar.

Omar ser roat på sin äldre lägenhetskamrat. Arbaoui diskar ur några plastmuggar, kokar upp tevattnet och lägger strösocker i teet.

Omar berättar att han regelbundet går på svenskundervisning, men sedan är det svårt att få tiden att gå.

– Jag spelar ganska mycket fotboll med grannarna, säger han.

– Jag har bara varit här i tre dagar och sköter bageriet här, säger Arbaoui och spricker upp i ännu ett leende.

Både Omar och Arbaoui är nöjda med boendet och lägenhetens tapeter är de minst slitna och mest rena vi hittills sett.

I två gulbeiga och ett grönt höghus lite snett bakom Coop i Storå är det mesta däremot sönderslaget eller utslitet. Mörka trappuppgångar i rött tegel leder till smutsiga eller trasiga lägenhetsdörrar. Kaliwa Nelson öppnar dörren till hans och några andra ensamstående mäns lägenhet. Han rättar till kragen på sin vita skjorta och vill först av allt visa oss tvättstugan. Vi går ut ur hyreshuset, passerar hyreshus nummer två och i det sista gröna, går vi ner i en källare till tvättstugan. En tvättstuga med fyra tvättmaskiner. Men endast en som fungerar. Det blir mer än 70 människor på en tvättmaskin.

– Torkskåpen fungerar inte heller, säger Kaliwa. Det var svårt att få kläderna torra i vintras.

I tvättstugan möter vi Israel. Han berättar om det stora missnöjet som finns bland länets asylsökande. Missnöjet är riktat mot Migrationsverkets personal. I juni kommer asylsökande från hela länet att samlas i Örebro för att demonstrera.

– De lyssnar inte på oss och de hjälper oss inte, säger Israel. Det här livet är som att sitta i ett fängelse.

Israel bor några trappor upp i det gröna hyreshuset. I en etta med kokvrå tillsammans med sin hustru. En dubbelsäng tar upp det mest av rummets yta. Väggarna är kala och fettfläckarna och klottret på tapeterna lyser skarpt. Det är ordning och reda i rummet. Garderobsdörrarna står öppna och en av hyllorna domineras av medicinaskar. De är hustruns.

– Hon har haft svåra blödningar under lång tid, berättar Israel. Vi har gått igenom tre missfall och hon skulle behöva få ordentlig läkarvård för att få stopp på blödningarna.

Israel plockar bland medicinaskarna.

– Vi har varit här i ett och ett halvt år nu. Snart vet jag inte hur vi ska orka. Vi är ju här bara för att få en bättre framtid.